Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Robert Hamerling, en skizz af Hjalmar Arlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vexliogen i situationer och den lifliga koloriten. I sin episka
diktniog är Hamerling storartad och imposant, i dramat fin och
rik på blixtrande snille, hans lyrik är full af glöd och lidelse,
hans satir är ett skarpt bitande svärd. Hans tankar äro djärfva
och originella, hans språk fullt af välljud och behag, formen
öfverallt fulländad.
Och nu säger någon, det är dock för mycket loford åt en
obekant skald! Ja äfven vid Hamerlings arbeten liksom vid allt
mänskligt klibbar det jordiska stoftet. En obekant skald — må
vara, men det verkligt stora och ädla skrikes icke ut på torget,
totas icke med tidningsreklamen in i den obildade hopens öron.
Och det finnes äfven en annan orsak, som hindrar vår tids fram*
stående skalder att komma till sin rätt: den traditionella
tillbedjan af det gamla. »Man måste ändtligen en gång visa det
modet att erkänna de lefvande skalderna utan att ängsligt
undersöka, om de döde poeterna icke till äfventyrs hafva något
däremot», utropar med anledning af »Konungen af Sion» en
kritiker, som till och med ställer Hamerling vid sidan af »den
blinde grekiske sångaren», i det han tillägger, att det i
synnerhet är vårt omdömes eviga vacklande fram och tillbaka mellan
anarki och auktoritet, som påtryckt kritiken denna småaktiga
prägel, med hvilken vi i våra dagar finna den behäftad. Ja,
som en arfsynd fortplantar sig från slägte till slägte den vantron,
att sedan Göthes död endast finnas epigoner på den tyska
litera-turens fält. Nej, Hamerling är en verklig skald, som med
flammande hänförelse predikar kärleken, kärleken till det sanna, det
goda och det sköna!
Hellas hade sitt ideal, för hvilket äfven vår sångare lefde:
att förena det goda med det sköna. Då vi känna hans lif och
hans verk, hvad kunna vi med mera rätt sätta såsom hans
efter-mäle än det perikleiska xaXka xåyaftd!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
