Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med allt detta naturligtvis mycket vacker, hvilket sångerskan
af naturhinder icke kan vara annat. Detta öfverensstämmer
på det intimaste med hennes altstämma både i tal och sång
samt ej mindre med det djerfva, liffulla, ystra, öfverdådiga i
hennes spel. Med glädje ser man en uppfattning, som
konse-qvent utföres, meningarne om sjelfva uppfattningen mä nu vara
— nu som alltid — delade. Säkert torde emellertid vara att
med frk. J:s naturel ingen annan grunduppfattning af rolen
varit tillrådlig för henne. En annan sak blir om ej hennes
romans sång kunde förändras till mindre kuplettsång, mera
Mo-zart-cantabile. Åtminstone borde kompositörens nyanser fermare
efterkommas än fallet varit i de bägge sångerna, hvilkas
guda-8 kön a innerlighet kräfva ej blott intelligens, hvilket frk. J. ger
dem, utan också bjärta, hvilket hon ej ger dem. Trebellis
föredrag med dess ypperliga blandning af ungdomsfriskhet och blyg
älskogseld är här att rekommendera som lysande förebild. Det
nonchalant lediga torde böra hos frk. J. efterträdas af mer djup
i känslan, ett inträngande i den härrliga uppgiften, som
fullkomligt blottar alla dess rika skatter, af den första
kärlekslyckans aldrig återkommande ordlösa tjusning, ungdomssolens
och ungdomsdrömmarnes luftiga, hänförande ljufva fantasmagori
–-, allt det som skalden tänkt mest skärt och huldt
och som här världens största kompositör framtrollat i världens
skönaste kärlekssånger.
Fru Östbergs G ref vin na gör allt hvad hon kan att vinna
burskap bredvid hennes stora företrädarinnors. Men hon eger
hvarken Linds hänryckande genialitet, som gjorde den stora arian
till en gripande tragediscen ä la Dido eller Ariadne, eller
Mi-chaélis unika stämglans, som här anordnade en musikalisk
högtid af oförvissnelig fägring, icke ens Stenhammars kvinliga
dol-cezza, som särdeles i bönen framstod så ädelt och rörande. Fru
Östberg, som mycket arbetat med sin mezzosopran, har väl
lyckats eröfra toner i höjden, men sjelfva klangen har hon ej
kunnat ändra, särdeles i mellanregistret, som ej äger någon
lyrisk fägring. Hon uppvisar i ariorna lyckade prof på sin
sängkonst, ett mezzavoce, som i fall rösten vore bredare skulle göra
sig än mer förmånligt, en förståndig frasering, tydlig
artikulation m. m, hon gör som sagdt hvad hon kan och det är
vackert så. Hennes sång tränger icke till hjärtat, dertill är den
ej skapad, men den underhåller angenämt och kan stundom
rent af blända genom den ferraeté, hvarmed instrumentet
instrumentalt handhafves. Och bristen på konstsång är f. n. så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
