Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Vi segrade! en berättelse från lifvet i Sibirien, af Grigorij Alexandrowitsch Matschtet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hvem är du?
Isprawniken darrade af begriplig rörelse.
— En Guds träl... En Guds träl — upprepade denne
med dånande gubbröst. Det var hans första ord.
— Erkänner du den sanne Guden? sade Arefin mildt.
Den gamle svarade icke. Han stirrade oafvändt på
honom och korsade sig allvarsamt med två fingrar.
— Just så är det!. .. suckade Arefin undergifvet, men
Poklewskij afbröt honom.
— Och erkänner du öfverheten?
— Ja, ja, inföll isprawniken raskt, — erkänner du den?
I stället för att övara stampade den gamle hårdt i
marken, som en björn, som reser sig, innan han störtar sig
öf-ver jägaren. Det var klart, att han förde något i skölden.
— Hör, började han mödosamt, i det han fixerade oss
alla, liksom om han ville söka efter ord, — jag kommer i
församlingens namn. Och ... för hela församlingen
bönfaller jag. . . Pst, pst! . .. vände han sig om mot kvinnorna
och hotade med handen, då de, upprörda af hans tal, åter
böljade tjuta ... Pst!. . . Kvinnorna tystnade och Prow tog
åter till orda: Sedan hundra år, eller kanske ännu längre,
bo vi här. Från far till son lefva vi här, lugnt, i en
familj, enligt skriftens ord. J-ja! blott Guds sol kommertill
oss från Er där borta. Vi själfva lefva här som en
församling, eniga, i endrägt och af fri vilja... J-j-ja!. .. Gån
hort dit, hvarifrån I ären komua... I egen icke vår
till-låtelse!. .. Nej!... slöt han skarpt, i det han höjde rösten
nästan till skrik .. . Nej!. . .
Massan väntade synbarligen endast på detta. Den
fattade eld som torr halm eller krut.
— Ingen tillåtelse, ingen!.. . upprepade de närmaste,
och hela platsen genljöd af ropet: Gån dit, hvarifrån I ären
komna ... Ingen!. . .
— Tig!! ropade strategen utom sig.
Gubben vinkade åt dem med handen och allt blef åter
stilla. Han vände sig om mot oss. Han var upprörd, och
drog tungt efter andan.
— Församlingen gifver Eder ingen tillåtelse, den vill
icke... Vi lefva efter vår sed, vi känna Er icke, fortfor
han, i det han tydligen bemödade sig att tala öfvertygande.
Sedan våra förfSders tid lefva vi här oberoende, för oss
själfva .. . Vi äro inga guldsökare!... Vår kära skog föder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
