Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Sommarstudier, af Anna Wahlenberg - I. »Vår gamla bekanta»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dito i bänken. Adas hopp om en samaritansk kamrat giok
alldeles i kvaf. Lilla fröken Abelias frigjorde sig alldeles frän
den missionen.
— Men vet da hvad, Ada — sade hon i hviskande ton
sä högt att alla de andra hörde det. — Han m&ste vara bra
dom, din goda vän.
Ooh så fnissade hon igen, så att alla måste fnissa med
atom Ada. Hon kände sig kränkt. Det var hon som först
hade tagit hand om honom och som af medlidande språkat med
honom då och då, och så låtsade man sig icke begripa saken
bättre än att man gjorde henne till »hans vän» och honom till
half idiot.
Sammanställningen var det värsta. Det var en
förolämpning mot hennes egna förståndsgåfvor.
— Det har jag inte märkt — sade hon kallt. — Jag
tycker han kan vara hygglig nog.
— Jo, vet da Ada, han är bestämdt dam, förskräckligt
dam! Det kan da inte fl ar mig. Tänk bara när han frågade
mig om jag längtade hem till pappal
Och så skrattade allihop som på gifven signal.
— Ja, somliga menniskor måste ja göras damma, för att
andra ska bli kvicka — sade Ada och gick tvärt sin väg utan
att bry sig om att man ropade henne.
Hon var ond, och påföljande dag andvek hon uppenbart
kotteriet, men sågB deremot flere gånger tillsammans med herr
Wennman. Demonstrationen giok till och med si långt att hon
åt middag hemma hos sig i stället för på den lilla restaurang,
der hon och Abelius’ brakade träffas.
Men denna isolering blef för tråkig när den varat i v
hela dagar, och när så Agnes kom upp den tredje och nästan
bad om ursäkt lät hon temligen lätt locka sig att åter äta
middag med familjen.
Då de kommo in i matsalen frapperades de genast af en
liten herre, som haltade omkring på käpp och sökte efter plats
utan att kunna besluta sig för att slå sig ner.
Han fick också snart se dem, strålade upp i ett förtjust
leende och gick emot dem.
En obekant men vördnadsfull helsning på fru Abelius ooh
hennes äldsta dotter, som slutit sig till de nykomna, en
presentation, och herr Wennman kände alla damerna inom kotteriet.
Hans anhållan att f% slå sig ner vid deras bord blef
naturligtvis beviljad, och hans tacksamhet för denna vänlighet gjorde ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
