Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Befriad, af Elin Ameen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ACNE ISESSESSNNSN
13
ningens snitt, där den slöt sig tätt efter den kraftiga figuren,
samt i de stora, vackert formade händernas hvithet, som angaf,
att hon egentligen ej var en kvinna, van vid grofarbete.
Och ändå var det en arbetare hon stod och väntade där,
en sågverksarbetare, hvars middagsmål hon beredt, och hvilket
skulle kallna, om han ej snart komme hem. Sedan någon tid
var det lilla nybyggda huset deras hem, däri de som nygifta
dragit in. Hon var dotter till socknens folkskolelärare och hade
af honom fått en någorlunda boklig uppfostran, liksom hon af
sin nu aflidna moder hållits till husliga göromål och sömnad.
Men groft arbete hade hon aldrig befattat sig med och skulle
nog ej behöfva det nu heller, hade Hennes man försäkrat henne.
Någon piga . hade de visserligen ej, men en del gröfre arbeten
utförde mannen på lediga stunder, eller fick hon taga hjälp af
någon fattig kvinna.
Hur hon kommit att hålla af den unge arbetaren med de
valkiga händerna och de grofva vadmalskläderna ? Det var inte
godt att säga, men så hade det i alla fall blifvit. Hon hade
haft ett par andra friare, ty hennes ståtliga figur, hurtiga väsen
och det vackra ansiktet med de klara, frimodiga ögonen slogo
an på många. Bland dem hade också varit prostens äldsta son,
som nyss blifvit prestvigd och sökte en hustru på samma gång
som ett pastorat. Men Emma kunde icke med hans spensliga
figur och långlagda, bleka fysionomi. Därtill hostade han och
harklade beständigt — han var lungsiktig och klen, och hans
händer voro våta och kalla, så hon alltid ryste till af obehag,
när han tog henne i hand. Hon tyckte att gifta sig med ho-
nom skulle vara detsamma som att viga sig vid ett lik.
Så blef hon bekant med Hans Olson på en midsommardans
vid bruket. Han var den starkaste man hon någonsin sett, han
böjde en hästsko mellan sina fingrar, som hade den varit en
ståltråd, och ändå var han så smidig och böjlig, dansade så lätt
som flöge han öfver marken... Och så hade han något så bjär-
tans godt i sina blå ögon, en blick så trofast och varm, att
man kände, man kunde lita på honom. Men fastän han var så
stor och stark var där ändå som en viss blyghet öfver honom,
intet öfvermod eller braskande.
När så Hans kom till att tycka om henne, och hon skulle
välja mellan honom och. presten, hvilken hennes föräldrar gyn-
nade, då visste hon, hvem hon ville ha. Han var så glad, så
full af hälsa och sjudande ungdomslust, att det följde som en
frisk fläkt med honom öfverallt, där han gick fram. Med honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
