Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Musikalisk revy, av Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
m. £. ’ Sjelf sjöng föreningen blott några körer ur »Idomeneo»
och — det smärtar oss — det lilla man fick höra var inte bra.
Inöfoingen hade gått för fort, kavalleriet hann ej med. Den
k. matroskören: Placido é il mare klang bäst, men om resten
vore det »obildadt» att tala, ty det lär vara »obildadt» att klan-
dra föreningens prestationer. Åtminstone tycker den så sjelf.
Idomeneo ossia UU re di Creta var som bekant Mozarts för-
sta stora opera, dessutom den han satte högst näst sin Dissoluto
punmnito eller Don Giovanmi. Efterverlden småler mot detta fa-
voriserande af en ungdomsopera och tänker på ungdomsminnenas
lifliga rosendager som förklaring härtill. Dock finnas i den gamla
bortglömda Idomeneo stycken, som äfven i estetiskt hänseende
motivera denna Mozarts åsigt om sin ungdomsopera, vi syfta på
andra aktens finalkör: quel nuovo terrore!, andra aktens qvartett,
C-moll-kören: O wvoto tremendo, spettacolo horrendo, Blectras stora
aria: DOreste, VAjace ho in seno i tormenti, Tdomeneos preg-
hiera, öfversteprestens recitativ: A MNettuno rendi quello che €
suo och operans slutkör: Scenda Amor, scend Imeneo. Alla
dessa juveler äro värdiga Mozarts krona och skola i alla tider
stråla i oförgänglig skönhet trots den föråldrade, längesedan ur-
modiga ram, 1 hvilken de äro infattade.
Den förstnämnda kören skildrar folkets fasa, då ett hafs-
vidunder uppenbarar sig vid stranden, kräfvande af Idomeneo
uppfyllelse af hans löfte: att helga hafvet den förste han mött
på stranden efter sin räddning ur dess sköte, Idamanti, hans
ende son. Orkestern inleder stycket med några vildt brusande
ackordföljder, RE rasa och blåsorkestern utstöter långa kla-
gande suckar. odulationen öfvergår efter oupphörliga stegrin-
gar från OC-> till » fiol) annonserad af en hväsande piccola, som
här första och sista gången uppenbarar sig i partituret. Kören
intonerar ett fermat på en förminskad septima, som genomgår
flere tonarter för att till slut från F-dur i enharmonisk förvex-
ling återgå till B-moll:»Il reo qual é, il reo qual é, il reo qual
62» Ett recitativ afbryter denna mästerligt framstälda osaliga
fråga: Idomeneo anger sig sjelf och vill ge sitt lif i sonens
ställe. Men gudarne vägra antaga någon ställföreträdare. Nep-
tung vrede stiger till det yttersta. Orkestern skälfver och fasar
i darrande 1? takt, en beundransvärd vokalfuga skildrar folkets
ångest och slutliga flykt. Basarne, understödda af messingen,
pstämma ett ÅA, sopranerna ett B, tenorerna ett H; altarne
röra sig mellan dessa intervaller i synkoperade noter, förträffligt
skildrande den sönderslitande situationen, som, sedan den nått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
