Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Goethe och Wagner. Scenstudier af Ludvig Josephson. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
Det står fast, att man lättare — låtom oss säga: kan fuska
sig fram med sjelfva Gluck än med Wagner och likafullt är det
i praxis ett stort misstag att förfara så, ty Gluck är både vär-
digare och ädlare än Wagner; men finnes röstmedel och konst-
närlig teaterrutin äro rollerna hos Gluck ej oåtkomliga. Wagners roller
deremot bjuda de mindre väl utrustade framställarne på modernare
kombinerade svårigheter af alla slag, så väl i dramatiskt som musi-
kaliskt afseende; men derföre är ej sagdt att de Wagnerska äro
bättre eller värdefullare än de Gluckska. Kan emellertid »Tann-
häuser» gifvas mönstergillt, då är denna opera upplyftande och
hänförande. Det är idealet af en riddare- och trubadur-opera.
Fullkomligt gammalmodig och fullkomligt modern! Och sjelfva
operans art och väsende kan ej ostraffadt skudda ifrån sig gamla
häfdvunna former. Och dessa former finnas lyckligtvis i Wag-
ners äldre operor. Derför skola de lefva.
»Den flygande Holländaren» har redan stark böjelse för det
svårförstådda och blir derför litet tillgjord, men är i alla fall af
skön och mäktig verkan; men »Lohengrin> är, för att använda
ett nog vågadt uttryck, en karamell af de finaste beståndsdelar,
och som — trots tillsatsen af de ampra kryddorna — alla kunna
suga af, utan att förderfva smak och mage. Det ideala, högpo-
etiska i ämnet och det något sötsura i handlingen har en lagom
tillgjordhet med bisatser af kraftig verklighet och sanning, hvilka
likt ett friskt flöde sköljer bort det sjukliga. -— »Mästersångarne>
är väl den mest realistiska opera som blifvit skrifven och derföre
för sitt ofta osköna sanningssträfvande, trots longörer och musi-
kaliska öfverdrifter, både oöfverträffad i fråga om att väcka in-
tresse — och motstånd bland de ännu icke troende. Synnerligen
svår att återgifva är det endast undantagsvis man kan bli full-
komligt öfvertygad om denna operas förträfflighet. I Stockholm
har jag ej hört den. — »’Tristan och Isolde» är, enligt min me-
ning, en enda storartad och imponerande longör, anses likväl af
Wagneristerna för det skönaste som Wagner skrifvit. Det är ju
deras rätt att tycka så.
Ingen, med undantag af några Wagner-ifrare, har så strängt
fördömt större delen af all operamusik före Wagners, än just
Wagner sjelf, och ingen har så kategoriskt fordrat uttryck för
sanning i och af operamusiken som han. Och likafullt har han
varit lika osann i sina operor som någon af bans föregångare.
Såsom exempel härpå vill jag för denna gång endast anföra
ett par bevis: Den präktiga spinnkören i »Flygande Hollända-
ren» och festmarschen i sista akten af » Mästersångarne». — För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
