Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - En bedragare, af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
grunda öfver någon gerning, hvarigenom han kunde upprätta sig
i hennes ögon.
Och så fick storhetsidén makt öfver honom, men den höjde
sig icke som 1i hans kärleks dagar lätt och segergladt mot ett
obestämdt skimrande mål, — den blef en tryckande mara, som
ständigt låg öfver honom, förtog hans dagars glädje och hans
nätters sömn, förmörkade verlden omkring honom och bragtwe alla
hans tankar i ett kaotiskt uppror, spände hans själ till ständiga,
gagnlösa, meningslösa ansträngningar, — Ty i djupet af sitt hjerta
trodde han icke på sin egen storhet, och han kräfde bevis af sig
sjelf för att öfvertyga sin klentrogenhet. — Det var icke längre
blott inför hustrun som han ville upprätta sig, det var inför sig sjelf.
Planer uppgjordes och förkastades, nätter tillbragtes under
ett fruktlöst, tomt grubbel. Så en natt kom det öfver honom
hvad han trodde var en uppenbarelse; en idé, sällsam, ny, under-
bar, så stor att han icke kunde öfverskåda dess oändliga vidd,
skymtade fram för hans trötta, upphetsade bjerna och försvann
åter i ett oredigt töcken. — Han tyckte att den stått klar för
honom ett ögonblick, men att han sedan glömt den och han greps
j af förtviflan öfver sin oförmåga att åter kunna minnas den. Den
var dock icke alldeles borta; — töcknet som dolde den för honom
fans der, och kunde han blott skingra detta töcken skulle han
åter skåda idén i hela sin skönhet och klarhet. Men detta kunde
han icke och det bragte honom till förtviflan, att veta att idén
fans der, att han anat den en gång, att den var hans, och så
icke kunna fatta den, — att förfölja denna gäckande chimära,
som icke ville taga form och gestalt för hans blickar.
Så småningom började dock idéens innehåll att förlora sin
betydelse för honom, han slog sig till ro med den vissheten att
den fans der, fastän ännu outvecklad, ofullgången, och han började
i stället sysselsätta sig med dess följder, den omstörtning den
skulle förorsaka inom menskligheten, den nya grundval den skulle
lägga för det menskliga tankearbetet, — allt detta syntes honom
klart lefvande, åskådligt — i sina stora, allmäna drag, — han
kunde fantisera derom i timmar och erfara en sällsam njutning
af de föreställningar, som härunder vaknade hos honom.
Och så började han skrifva, — en inledning till: det stora
arbete i hvilket »idéen» sedan skulle utvecklas, -— en inledning,
i hvilken han företog den rensniog, den kritik af det gängse
åskådningssättet, som var nödvändig för att han sedan på den
fria grunden skulle kunna resa sin nya byggnad. Detta var honom
lätt, orden och tankarne strömmade öfver honom i sådan ymnig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
