Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - En bedragare, af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
än på länge. Han läste och i ett ögonblicks klarsynthet dömde
han oförvilladt sitt eget arbete. — Icke en tanke som var ny,
icke en tanke, som var hans egen; —- han hade setat och gjort
om något som redan för länge sedan var gjordt, — han hade
ridit spärr mot väderkvarnar. Det förorsakade honom ingen för-
våning, knapt nog smärta, — det var som en bekräftelse på något
han redan visste. — Han steg lugnt upp, samlade ihop papperen,
kastade in dem i kakelugnen och tände på dem. — Det beredde
honom till och med en njutning att se dem brinna, han kände
lust att klappa händerna.
Men då lågan slocknat och han såg de svarta, kolnade bladen
knastrande krympa samman, greps han af en plötslig ånger, ka-
stade sig ned på knä och grep med fulla händer i den ännu
varma kolhögen. — Han ville rädda något undan förstörelsen,
men det var för sent, det var blott aska som föll samman mellan
hans fingrar. — Då fattades han af ett raseri, som förmörkade
hans tankar. Hvad var det han hade gjort, — han hade bränt
upp sin idé, — sin egen storhet var det som han bränt upp. —
Sin idé, — han hade bränt upp sin idé! -—— Han öppnade sina
händer, såg de askgråa flagorna föras bort af draget från kakel-
ugnen, — kastade sig ned på soffan och brast i gråt. — Sin
idé, — han hade bränt upp sin idé! — Han grät länge och
ohejdadt, grät sig i sömn som ett barn.
|
Då han vaknade sken solen in. i rummet. — Han såg för-
vånad på den, tills det blef mörkt för hans ögon; då slöt han
dem, öppnade dem åter om en stund och såg sig omkring i rum-
met; han kände icke igen sig, — hvarför var han der? -— Han
steg upp, gick fram till dörren och ville öppna den. — Den var
läst, — man hade stängt in honom. — Er plötslig hejdlös
skrämsel fattade honom, — han sprang fram till fönstret, öpp-
nade det och hoppade ut i trädgården. — Han sprang i ursin-
nig fart ända tills han icke längre såg huset; då blef han åter
lugn och stannade.
Han såg. sig omkriog, såg solen skina på träd och gräsmat-
tor och uppfyldes af en omåttlig, jublande glädje; han hade en
känsla som om han sluppit ut ur ett kallt, mörkt fängelse och
med glädjen öfver friheten blandade sig en triumf öfver att han
narrat en okänd, hotande någon, som var hans fångvaktare. —
Han kände lust att hoppa och dansa, svänga rundt i solskenet
tills han blef yr. — Han såg en fågel flyga förbi sig och brast
Q
i skratt. — Så såg han blommorna i gräset och började plocka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
