Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Teaterbref från Göteborg. Från en ästetiker i landsorten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
4
välklingande, djup, full af modulationer, stor och rik, när det
gällde att bli häftig, vek som en smekning, när han var förälskad.
En sådan röst — en sådan gestalt! Man glömde Svennberg, det
var bara Falk — en rent af ideel Falk — som spelade mot en
till. apparition ideel Svanhild, svärmisk, djup på sitt eget vis;
varm, men medveten! så begriplig i sin obegripliga högstämdhet,
så konsekvent genom alla de starka inre växlingarne under detta
enda ögonblick af högtryckslif. Jag vill nu ej tala om lyriken
oah älskogsscenerna, som dock gåfvo en underström af värme åt
hela stycket, hvilken gjorde godt i de mest förstockade sinnen.
Det var emellertid de resignerade styckena, som slogo mest an på
mig —; hennes stumma spel under Guldstads sönderfrätande tal,
och hennes maktlösa förtviflan sedan. Man såg, att deras unga
lycka lidit ohbjälpligt skeppsbrott. Det var obarmbärtigt af Guld-
stad — af Ibsen — af ödet -— af lifvet — att så var. Men
sådana de båda voro, han och hon, mås’e det vara så. ;
Och sedan blott hennes ställning på trappan, när Falk springer
ifrån henne. (för att börja denna sin gärning som skall »gå på
lifvet löst» med att sjunga kvartetter i fjällen!), då hon står där
så likgiltig för allt, efter hvad som varit, att man rentaf förstår
att hon tar Guldstad. Äfven hr Lindbergs Guldstad är, om ej
intagande, en konsekvent och naturtrogen framställning. Hela
Falks och Svanhilds omgifning ganska mycket människor i lifvet,
ej aktörer på scenen. Fröken Rustans fru Stråman måste lägga
an på låg komik — rollen är nu en gång skrifven så. - Den för-
felade häller aldrig sin inverkan på de öfre raderna, 1 s. när hon
vände ryggen och den gammalmodigt draperade bakvåden till!
Prosten Stråman var förträfflig.
Jag gjorde mig snart ärende till staden: igen och fick då se
Härmännen på Helgeland eller rättare fru Håkansson som Hjördis,
ty som det gafs i Göteborg, var hela skådespelet blott en ståt-
lig, rörlig fornnordisk dekoration bakom hennes gestalt. Men
kunde detta vara densamma som i Svanbild?
Hade jag ej kännt igen namnen och sett namnet på affischen,
hade jag knappt kunnat tro det! Svanhild var lång, smärt,
drömmande och framför allt ljuf trots sitt stolta lynne. Denna
var liter, mörklagd, elak, trotsig, hånfull; med hemska drag af
undertryckt vildhet under inbundenheten. Rätt modern i rollens
anläggning — icke någon skulpturalt storartad sagofigur, utan
snarare en halftamd, ståtlig natur uppifrån fjällen eller skogen,
gom blifvit elak och konstig af missräknirg, och vantrifts, tills
hon ej mer är herre öfver sig själf i de trånga förhållandena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
