Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Berta von Suttner: ”Ned med vapnen!” Anmäld af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RN
190
gen af alla de tecken, som visa att den mot kriget fiendt-
liga ås skådningen blir allt starkare. Hon framhåller huru
krigskärleken aftagit med en stigande kultur; huru vikin-
oatidens näfrätt, medeltidens rof friddartåg, duellväsendet —
allt uttryck af den personliga, på sin tid som berättigad
ansedda själfhäfdelsen — utdömts af allmänna rättsmedvetan-
det. Hon anser att såväl den folkliga näfrätten, anfalls-
kriget, som den folkliga duellen, re vanchekriget, skall kunna
bortarbetas att nationalhatet och den patriotiska egoismen
en gång kola betraktas som lika samfundsfiendtliga som
rofriddarnes plundringståg och vikingens blodshämd. Hon
hoppas att den sårade nationella hederskänslan genom folk-
lig skiljedom skall kunna erhålla sin upprättelse, och att
krigets sjäfhämd ej skall behöfvas för att stilla svedan etter
ep kränkning.
Hon anser att de krigförandes ifver att häfda hvardera
sitt krig som ett försvarskrig visar oss huru allmänna me-
ningen skidan utdömt anfalls-kriget. Och med afseende å
försvars-kriget — hvars hårda nödvändighet, tillsvidare, hon
icke förbiser — hoppas hon naturligtvis också på. dettas
Spphösuild efter som hon tror på möjligheten att slutligen
hindra anfallskrigen. Hon menar att just nutidens sträfvan
att humanisera kriget — genom sjukvården i i fält — har gjort
dess gräsligheter än mer påtagliga än förr, och bragt in en
så skärande motsägelse i tidsmedvetandet, att förmedlings-
försöken (som känneteckna det skede i en öfvergångstid, då
de gamla och nya idéerna äro ungefär jämstarka) skola upp-
höra. Ty människokärlek och krig äro lika omöjliga att
förena, som förnuft och tro — dem man också i vår tid
söker att förmedla.
Hon framhåller att den »väpnade freden» är ’en själf-
motsägelse och en illusion; att »väpnandet» vanligen fram-
kallar kriget, vare sig så att grannen hellre förekommer än
förekommes, eller så, att alla de på försvaret nedlagda na-
tionella krafterna och den, genom väpnandet upparbet tade, mi-
litära andan söka sig sitt naturliga uttryck i ett krig. Qvh
hon anser därför — på samma gång som hon icke råder
någon stat att afväpna innan alla gjort det — att inga
» rustningar, utan ett internationelt arbete på fredsidealets
förverk ligande, är den enda säkra vägen att trygga freden;
att folken böra betrakta den väpnade fredens tillstånd och
den allmänna värnepliktens institution som öfvergångs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
