Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Berta von Suttner: ”Ned med vapnen!” Anmäld af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CON jä
AN sn Rn RA NOR
ke
4
97
ga några ord. I öfvergångstider som vår slites man ofta
mellan två olika kraf: det varandes och det. vardandes.
En gruppering i konservative och liberale låter ej alltid
göra sig med afseende å dessa båda kraf. Ty vi erfara
vanligen verkan af en bevarande och en förnyande tendens
inom vår egen själ; en, som sträfvar att hålla oss kvar
vid det, hvarvid vår känsla bundit sig med tusende rötter;
och en annan, som söker rycka oss upp ur den jord, där vi
sålunda rotats, och plantera om oss på en mark, där växt-
kraften skall kunna ökas.
Om individen eller folket befinner sig i ett läge, där
omedelbar handling kräfves, kan denna slitning blifva ödes-
diger; och äfven under andra förhållanden verkar den sön-
drande i vårt inre och förlamande på vår verksamhet utåt.
Kunna därför de stridiga elementen försonas — må det då
ske ju förr ju hellre. Måste man välja att följa endera in-
flytandet — må man då göra detta ju förr ju hällre.
Vi stå nu i vårt land under inverkan af två sådana,
sins emellan ’ svårförenliga, tendenser.
ÅA ena sidan hafva vi fosterlandskärlekens heliga känsla,
som kräfver sitt uttryck i sträfvan för en »värnad fred>,
ett tillstånd af försvarsduglighet, som skall kunna trygga
allt det, hvilket vi älska som uttryck af vår nationalitet,
älska så, att hjärtat krymper samman af fasa vid blotta an-
tydan att vi en gång skulle kunna komma att dela eröfrade
staters lott, den att stycke för stycke mista den arfvedel af folk-
lig individualitet och fri själfbestämning, som fädernes arbete
åt oss samlat — allt detta varande, som vi sammanfatta med
det enda ordet: fäderneslandet. Fäderneslandet — detta in-
begrepp af barndomsminnen och naturintryck, af saga och
sång, af lag och sed, hvilket blifvit oss så dyrbart att vi —
skilda från detsamma — känna blicken tåras, om vi höra
vår moders tungomål; att vi, som en ung skald uttryckt
det: »längta stenarne och : längta marken» i vår fattiga
hembygd:
Och å den andra sidan hafve vi människokärlekens
heligare känsla — den hvilken, lefvande hos alla tiders ädla-
ste andar, första gången blef verldsmakt, när nationalitetens
skrankor brötos med de orden: »Här är icke jude eller grek».
Denna broderlighetens tanke var dock under årtusen-
den folken för stor. Genom nationalitetsidén, med allt hvad
denna äger af storhet och småsinne, uppoffringskraft och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
