Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - A propos norsk litteratur, af A. Haraldson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
än må vara sant, att sagans stora gestalter omplanterade på
moderna norska förhållanden kunde vara en dom öfver Ib-
sens nu lefvande landsmän, som han nog kunde finna nöje
i att offentligen afkunna. Stycket hör närmast till samma
kategori som Gengångare och Rosmersholm, det är en ny
form för samma LG pessimism, som där fick sitt uttryck.
De hafva visst ännu icke blifvit några »adelsmänniskor», de
gode norrmännen, och deras lifsglädje har icke förbätträte
sedan Gengångares dagar. Det var åt gudinnan Venus, som
gamle kammarherre Alving € egnat sin dyrkan, det är åt gu-
den Bacchus Eilert Lövborg vigt sina krafter r, men en norsk
stadshåla är icke ett ställe, där man ostraffadt återför hed-
niska seder — det löjliga och det låga lägger sig som en
förbannelse öfver alltsamman, säger fru Hedda.
Förhållandena äro små och människorna äro små; hvar
skulden ligger är icke godt att reda ut, men söker någon
bryta skrankorna, så kommer det endast ofärd åstad — det
är visst ingenting annat att göra än att sätta törpedan un-
der arken. Det är Ibsens gamla lära och Hedda Gabler
visar, att han blifvit sitt ideal trogen.
En bok, som i Sverige synes vara nästan fullständigt
obekant, men som mera än snart sagdt allt hvad Vördinka
litteraturen på senare tid bragt oss förtjänade att få läsare
äfven hos oss är Arne Garborgs » Kolbotnbrev», däri denne
farlige radikal visar sig från sin allra älskvärdaste sida.
Skildringen af det unga hushållets lif uppe i Kolbotnen,
dess mödor och äfventyr, den förstföddes roll i föräldrarnes
lif, allt, är gjord med en finhet och humor som helt enkelt
äro oöf fverträffliga. Garborg är för närvarande icke blott
den störste Hutkomieten inom nordens litteratur utan afstån-
det mellan honom och nästa man är så långt, att man icke
kan nämna deras namn bredvid hvarandra för en jämförelse.
Och ingenstädes har denna humor i hans skriftställarskap
så kommit till sin rätt som i Kolbotnbrefven. Spridda drag
däraf hafva framträdt i hans småberättelser, det är i detta
hänseende nog att erinra om hans oförlikneliga novell »Stor-
dåd» i »Forteljingar och Sogur», och äfven i »Mannfolk»>
har han stundom låtit den spela, men först i nu förevarande
arbete har den fullt utvecklat sig till mästerskap.
Ingen med sinne för litteratur skulle anse sig hafva
råd att undvara den glädje läsningen af Kolbotnbrev skän-
ker. Språket är författarens vanliga norska landsmål, hvil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
