Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Ur min visbok (»Ung Ofegs visor»), af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
=
243
»Gaå till min broder Pan då», sade hafsguden.
Då log den lilla menniskan bittert.
»Han bjöd mig blommor, men då jag ville plocka dem,
blefvo de fjärilar som flögo sin kos, och när jag fångat
en fjäril, höll jag en mask i min hand. Din broder Pan
är en skälm.»
Så kom till mig då», sade hafsguden.
»Hvad ger du mig?
»Jag ger dig sältan, och solskenet, och den vida vågen.»
Du är så stor — du skrämmer mig.»
Då tog hafsguden i i sin hand en snäcka:
»Och ändå får jag rum i denna lilla tingest», sade han.
»Men du ser så sträng i och din min är så ödslig.»
Då log hafsguden, 08: hans Iöends föllssöiösett solsken
ut öfver hafvet, och han lyfte sin hand, och djupen öppnade
sig, och den lilla menniskan såg in i en röd korallarkitek-
tur, kring hvilken a bladväxtor klättrade och hvars
väggar voro mosaik af perlor.
>» Men jag är bunden», ropade han som i själanöd. »Lös
mig! Ty jag älskar en kvinna.»
Och åter log hafsguden mot den lilla människan,
»Barn>», sade hän. »Du säger att min broder Pan är
en skälm, och ändå har du ej kommit underfund med hans
största skälmstycke.»
Och han doppade sitt lillfiager i hafvet, och en hvirf-
vel uppstod i vattnet, med stora droppar som liknade gröna
perlor och med ett skum som liknade en sifverhvit slöja i
solen, och under slöjan såg den lilla menniskan ett kvin-
ligt anlete, skönare än något han hittills sett. Och hafs-
guden pustade på det, och det svann som en rök, upp-
löstes i det tomma ter
Då reste sig den lilla menniskan, och marken gled un-
der hans fötter och drog hän och rullade sig samman ned
under horisonten, och han såg sig sjelf som en liten mörk
punkt på det oändliga hafvet och under den oändliga him-
melen, och det var så tyst som om allt lif vore dödt, och
solen sken ensam i verldsrummet.
Och den lilla menniskan lade sig med en känsla af
oändlig trygghet intill den stora ensamhetens hjerta.
—— ee ET
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
