Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Ur min visbok (»Ung Ofegs visor»), af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
tigare, hvars namn är Judas, — förlåtelsen får du icke,
aldrig i evighet. Utan i den öde verlden skall du vandra, och
du skall aldrig kunna stanna, och du skall aldrig dö, och
verldarna skola aldrig upphöra, och alltid skola de förblifva
öde, och tystnaden skall göra dig galen, och du skall tjuta
som hundar nattetid, och du skall ropa som en besatt, och
du skall skratta i skrämselns vanvett, så som du nyss skrat-
tade, men ingen skall höra dig, ingen svara dig, utan ekot
af din egen röst, rullande fram genom den döda oändli ig
heten som det enda ljud och det "enda! lefvande’ som fs.
Då störtade skepnaden upp, och hans skugga föll öfver
det månskensbelysta landet liksom den groteskt förstorade
skuggan af ett menniskohufvud på en ljus vägg; och han
sträckte händerna mot höjden, och ögonen trängde ut ur
sina hålor, och han föll framstupa, som ett jätteträd —
Och morgonrodnaden brann, och tupparne är öd
kring landet, och i sängarne vaknade man, badande i mar-
ridtens svett — — —
I.
Det var en gång en liten menniska, som hela natten
vandrat kring 1 skogen, der lysmaskarne blänkt i mörkret.
Då morgonen kom stod han i skogsbrynet, och han såg
solen gå upp öfver hafvet.
Den lilla menniskan satte sig vid stranden och grät.
När han åter lyfte blicken, såg han den store’haf sguden
hvila ute på vattnet. Han låg utsträckt i er sin längd,
med armen krökt och hufvudet stödt mot handen. Den
gröna sidendrägten satt löst kring hans kropp och glänste
vattradt när den böljade, hans butvudhår låg ut öre hafs-
ytan som en bred solskensstrimma, oc! I hans gröna ögon
hvilade på den lilla menniskan, som satt på stranden
och grät.
Hvarför gråter du?» SEO han.
»Jag har gått vilse», svarade den lilla menniskan. »Jag
har vandrat en hel natt, Sö jag är trött. Jag vill sofva,
men jag kan inte; jag vill gå är men jag hatar hemmet.
Jag är led vid lifvet.»
»Du har ju döden», sade hafsguden.
»Jag kan inte dö», svarade den lilla menniskan och
ryste. »Ty lifvet var så skönt, och jag är så ung.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
