Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Musikrevy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
e———
dock ej som gammal nucka. Dertill känner hon Stockholm för
väl — allaredan.
Hr OC. F. Lundqvist hade påskdagen en stor försvarsfest
till förmån för sig sjelf. I en gul ros klädd inträdde den po-
puläraste bland sångare på svigtande estrad i Musikakademien
och lät det ena fosterländska och till försvarsvänlighet manande
stycket efter det andra tona genom salen, som applåderade sig
rödhändt — de danska färgerna. »Du kan ej begära ett sådant
offer» sjöng hr L. i början, alldeles som dannemännen i andra
kammaren skulle sjunga till krigsministern om de 90 dagarne,
ifall ej lindringen 1i grundskatterna voro karameller efter ricin-
oljan. Det var Agamemnons sköna åkallan, som hr L. föredrog,
ur Glucks Ifigenia, der han var så illa och lustigt klädd vid re-
prisen 1878. Hans ädla varma föredrag kommer oss att längta
efter operan i sin helhet (då man bör kläda hr L. mera inta-
gande). Hr Valentins Dvergakung hade många lyckade descrip-
tiva smådrag och tolkade texten med mycken omsorg ehuru utan
jembördig begåfning med dess författare, Fitger. Slutet var hål-
let i omotiveradt buller, mera virtuosmessigt, än troget stäm-
ningsfullt efter textordens innebörd. Ackompagnementet bjöd på
goda effekter, hvilkas orkesterverkan kompositörens nitiska piano-
spel gåfvo en ej oäfven försmak. Ett melankoliskt intryck gjorde
ett. operafragment af Söderman. Hvilka förhoppningar för lyrisk
tragedi jordades ej med honom! Hur oersättlig var ej denna
ännu blödande förlust! Denna lösryckta operagcen bär i all sin
lösryckthet geniets stämpel. Lärdom och folklighet, melodi och
dramatik, friskhet och originalitet allt förenas här att glädja
och smärta. Hvad skulle ej denna opera blifvit! Hr Lund-
qvist gaf solopartiet med hänförelse, koristerna voro stjernor i
sitt slag och ackompagnatören försonade genom sitt ypperliga
spel orkesterbrist. Man måste sjunga dacapo, hr L. in att buga
i oändlighet.
Lullis gamla Alceste kom derpå och med den Anders
Willman, som genast bedöfvades med ett förfärligt oväsen. Gläd-
jen i salen stod nu på sin spets. Det är Willman, ljöd det
med en klang som om Apollo sjelf lemnat Champs Elysées.
Hr Willman sjöng med en maéästria, som ingen annan.
Man glömmer att höjden är frätt af åren, att rösten låter ovan,
det är imposant konst i detta breda legatoföredrag, i detta snill-
rika tillgodoseende af textens schatteringar, i denna storartade
och fint hållna stil, som håller stycket precist der det skall hål-
Jas utan fremmande ansatser, utan banalt effektsökeri, storartadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
