Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Från Parkett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betedde sig som hr Engelbrecht, men på en teater tänker man
sig Bothwell som en lång ståtlig man, en vild naturkraft, dock
med ädelhet och manligt behag, så ungefär som Axel Elmlund
på 60-talet såg ut i rolen, för hvilken det yttre ju är af så be-
stiämmande vigt. Det är också möjligt att Bothwell i tiden ra-
sade som hr’ Engelbrecht. I alla fall hålla vi före att detta
raseri ur teatersynpunkt är rasande. Menniskor finnas ju som
bli löjliga när de ge fria tyglar åt sitt dåliga lynne. Men icke
får en aktör låta publiken skratta åt Bothwell i slutakten.
Publiken talade här med rätta om sina hågkomster från vakt-
parad och högvakt, hvars »I gevärrrrrrorirere? stått modell till
hr Engelbrechts fruktansvärda »Förrrrrrrrrädare>»! Detta utrop
hördes ända ut i Kungsträdgården -— härmas och kalfatras af
den på hemväg stadda publiken. Man förmenade äfven ej utan
skäl att hr Engelbrecht i femte akten mest liknade en broms,
som fått stryk och rasande surrar kring, med den skilnad lik-
väl att hr Engelbrecht aldrig lyckades som bromsarne — slå i
taket.
Prestationens förra del var bättre. Så ock hr. Zachrissons
Rizzio, som ju mer tiden led blef alltmer värd sitt öde. Hr
Olssons Darnley var god skådespelarkonst, men röstens osympa-
tiska torra och knastrande basklang var till stort hinder i denna
rol, som Hdvard Swartz gjorde så sympatisk — ja nästan ohi-
storiskt sympatisk. Mer barnslig innerlighet i scenen med Knox
och mer öfverströmmande glöd i afskedsscenen hade prydt fram-
ställningen, som emellertid hörde till aftonens bättre. Så ock
fröken Nilssons William, när man väl försonat sig med att den-
na vackra ynglingarol utföres af ett fruntimmer, hvilket stöter
litet på operett, här liksom i Kungsämnena. Fröken Nilsson
här var emellertid lika illusorisk som Olga Björkegren der och
bättre vitsord torde ej behöfvas. Drottningen slägtingar voro
ej mycket roade af sitt höga stånd, som det tycktes, hr Lund-
berg dock i en scen ganska frisk och omvexlande. Men så sågo
de i hofprocessionen deltagande fruarna Gardt och Olsson m. fl.
dess mer uttråkade och förargade ut. Icke ens menuett roade
dem, hvilket till belåtenhet förklarar hvarför de ej lärt sig kon-
sten att dansa den.
Hr Ranfts Kuno är ett glänsande skal utan kärna, särdeles
för den som har lyckan — olyckan att minnas Dahlquist i denna
rol. Med hr Hansson på k. teatern mäter sig deremot hr R
fullkomligt i denna rol, hvars lakoniska begynnelserepliker t. o.
m. utfördes ganska träffande. Men sedan då partifanatiken skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
