Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Ur Charles Baudelaires diktning, af Karl Benzon - Ett falskt mynt - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
333
Skulle måhända detta mynt mångdubblas i äkta penningar? Eller
skulle det ej kunna föra honom i fängelse? Skulle exempelvis
icke en krogvärd eller en bagare låta häkta honom som falskmyntare
eller såsom utprånglare af falskt mynt? Kunde det ej lika gerna
inträffa att för en fattig fan till spekulant, detta falska mynt
blefve embryot till några dagars rikedom? Och så flög min fan-
tasi, lånade vingar af min väns fyndighet och drog alla möjliga
slutsatser af alla upptänkliga hypoteser. Men han afbröt tvärt
mitt drömmeri, i det han tog fasta på mina egna ord: »Ja, du
har rätt, det finnes ingenting behagligare än att öfverraska en
menniska genom att gifva henne mera än hon väntat».
Jag såg honom in i hvitögat och vardt förfärad då jag såg
att hang blickar glänste af den obestridligaste uppriktighet.
Jag insåg klart att ban velat samtidigt göra en god gerning och
en god affär; vinna fyratio sous och guds tillgifvenhet; på ett
ekonomiskt sätt eröfra paradiset samt skaffa ett gratisintyg om att
han var en barmhertig menniska. Det var ej långt ifrån att jag
förlåtit honom det begär efter brottslig njutning hvilket jag nyss
tilltrodde honom. Jag skulle ha ansett det egendomligt, besyn-
nerligt, att han funnit ett nöje i att blottställa en fattig. Men
jag förlåter honom aldrig dumheten i hans kalkyl. Man är aldrig
ursäktad, derför att man är elak, men det ligger en smula för-
tjenst i vetskapen om att man är det. Och det oupprättligaste
af alla fel är att göra det onda af ren dumhet.
Sina Små dikter på prosa afslutar Charles Baudelaire
med en epilog, hvilken är allt för typisk för att vi icke här
skulle åtminstone våga ett försök att återgifva den samma.
Epilog.
Med muntert hjerta jag mig uppå berget ställer,
der stora staden i dess vidd jag skåda får:
med sjukhus, häkten, skärseld, helvete, bordeller,
der all ohygglighet i frodig blomstring står.
Du vet, o Satan, du, som föder mitt elände,
att jag ej vandrat dit att gjuta gagnlös tår.
Men lik en gammal bock, som nyväckt brånad kände
jag ville rusa mig hos skökan, jättesbtor,
hvars djefvulstjuskraft städs min ungdomsyra tände.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
