Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Ur Charles Baudelaires diktning, af Karl Benzon - Berusa dig! - Ett falskt mynt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tunga packning som bräcker dina skulderblad och trycker dig
mot jorden, måste du berusa dig utan rast och ro.
Men hvaraf? Af vin, af poesi, af dygd, af hvad dig godt
synes. Men berusa dig måste du.
Om du någon gång vaknar på palatsets trappor, på en grön
dikesren, eller i din kammares kusliga ensamhet, samt ruset re-
gan förminskats eller afdunstat, fråga då vinden, rymden, stjernan,
fågeln, uret, fråga allt som flyr, allt som suckar, allt som glider,
allt som sjunger, allt som talar — fråga hvad tiden lider. Och
vinden, rymden, stjernan, fågeln, uret, skola svara dig: »Det är
tid att berusa sig! Berusa dig att du ej må blifva Tidens pi-
nåde slaf, berusa dig, berusa dig utan återvändo! Af vin, af
poesi, af dygd, af hvad dig godt synes».
Ett falskt mynt.
Då vi aflägsnade oss från tobaksboden, började min vän
sorgfälligt fördela af sina penningar. I venstra vestfickan
stoppade han små guldstycken, i högra små silfvermynt, i venstra
byxfickan en mängd kopparslantar och 1 den högra ett två-francs-
stycke, hvilket han noggrant undersökt. — Det var ett egen-
domligt sorterande, sade jag inom mig. Vi mötte en fattig som
, J 8 8
räckte fram sin mössa med skälfvande hand. — Jag vet ingen-
ting mera ängslande än den stumma vältaligheten hos dessa bed-
jande ögon, hvilka, för den känsliga menniska som förstår att
läsa i dem, samtidigt innehålla så mycken undergifvenhet, så
många förebråelser. Man finner i dem ett visst något som när-
mar sig detta svårfattliga djup af känsla, som iakttages i en
piskad hunds bevekande blick.
Min väns allmosa var betydligt större än min egen, och jag
sade honom: »Du har rätt; näst efter det nöje, som ligger i
förvåningen, finnes ej något större än det att bereda en öfverrask-
ning.> — >»Det var det falska myntet», svarade han helt lugnt,
som om han ville rättfärdiga sitt slöseri.
Men i min stackars hjerna, som alltid sysslar med att söka
middagstid klockan 14 (denna besvärliga skänk har naturen för-
ärat mig!) uppdök plötsligt den tanken att ett dylikt beteende
af min vän endast kunde ursäktas af hans åstundan att skapa
en tilldragelse i den stackars satens lif, ja, måhända till och med
af hans begär att lära känna de följder, ödesdigra eller icke, till
hvilka ett falskt mynt kunde blifva upphofvet i en tiggares hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
