Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - En dansk wagnerbroschyr, af A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
undantränga populariteten af Mozart och Weber, och underteck-
nad har en gång uppvisat, att de wagnerska operornas popula-
ritet sins emellan står i omvändt förhållande till deras wagne-
rism. Också hafva bland alla Wagners verk just Nibelungen
varit af de mest omtvistade och är numera svårligen ens bland
wagnerister det mest berömda. Tvärt om ha vi trott oss finna,
att allmänna meningen inom Tyskland allt mera fylkar sig om-
kring Tannhäuser och Meistersinger såsom Wagners bästa arbe-
ten, och detta är också förklarligt, då Tannhäuser är det enda
med ren och sant mensklig tragik, och Meistersinger, trots sina
longörer, är fyldt af sund och gemytlig humor samt ypperliga
teckningar af medeltida tyskt folklif och borgerskap.
Öfver hufvud är medeltiden Wagners starka sida, hvaremot
de mytiska fornsagorna blifvit förfalskade genom hans Nibel-
ungendramer. Ett så bedröfliigt kräk som hans: Wotan känner
Eddan icke till. I Lokes smädelser förebrås Odin visserligen
att ha öfvat sejd på Samsö och gifvit seger åt oduglingar, men
något värre har dock icke smädaren att säga om honom; hade
denne känt Wagners falske, snikne och vankelmodige toffelhjelte,
så hade han nog mätt honom skäppan full. Att Wagner gör
ragnarök eller gudarnes skymning beroende af hjelten Siegfrieds
död i st. f. af guden Balders, är också en våldsam konstruktion
af fornmyten, alldeles otänkbar på Eddans eller Nibelungenlieds
ståndpunkt, men ganska väl på Wagners, hvilken i hela den
gamla, af honom kombinerade guda- och hjeltesagan inlagt en
för den främmande, gchopenhauersk pessimism. . Det hör till
Gjellerups många förtjenster att, fastän wagnerist, icke sticka
under stolen med detta faktum (sid. 39 och 215), för hvilket
han med rätta finner ett påtagligt bevis uti ett ursprungligen
tilltänkt ställe i Brynbilds afskedsord, hvarom Gjellerup säger,
att det har icke blott Schopenhauers tankar, utan till och med
hans uttryckssätt. Men skälet, hvarför Wagner sedan strök
detta ställe, var ingalunda det, att han skulle funnit, att det ej
längre passade, »fordi hos Brynhild andre fölelser träde i for-
grunden»; tvärt om betonar Wagner uttryckligt i sina samlade
skrifter VI, 363, der detta ställe är inryckt, att han utesluter
det blott, emedan »dess innebörd redan med högsta bestämdhet
blifvit uttalad i det musikaliskt tonande dramats verkan». Här-
med har Wagner sjelf erkänt arbetets schopenhauerska tendens.
Egendomligt är nu att se, huru Gjellerup trots medgifvan-
det af denna tendens — hvilken, som bekant, tillintetgör den
personliga individualiteten och ytterst utmynnar i Nirvana —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
