Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Fyra dagar, af W. Garschin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
sigte hade spruckit under det ena örat; det mylrade maskar
därifrån. Benen voro uppsvälda under skaften på de långa
stöflarne och uppe vid kanten sköto på ett ställe stora blå-
aktiga blåsor ut. Hela kroppen är uppsväld och nästan
dubbelt så stor som förut. Huru ska det bli när solen
börjar bränna?
Det är omöjligt att hålla ut med att ligga så nära
honom. Jag måste flytta mig huru det än skall gå. Lyfta
den ena armen, taga proppen ur flaskan och själf hälla vatten
i munnen det kan jag väl ännu, men att flytta hela min
tunga orörliga lekamen till ett annat ställe är blott möjligt,
om vår Herre själf hjälper mig därmed. Lika mycket, jag
ska inte tappa modet utan i stället försöka; ett halft steg
i timmen måtte jag väl stå ut med att krypa.
Hela morgonen går åt till detta arbete. Det gör mycket
ondt, men hvad betyder det? Jag kan icke mera minnas,
hvad det vill säga att vara fri från smärta och det förefal-
ler mig nästan omöjligt att sätta mig in i en frisk männi-
skas tillstånd. Jag har blifvit van vid att det ska göra ondt.
Under loppet af morgonen och förmiddagen kröp jag en två
tre famnar tills jag ungefär befann mig på min förra plats.
Men det var inte länge jag fick njuta af den friska luften,
om det ens kan vara tal om frisk luft på sex stegs afstånd
från ett förruttnadt lik.- Vinden vände sig och förde åter
stanken åt min sida med en sådan styrka, att jag låg i en
beständig kväljning. Min tomma mage vände sig, utan att
bli lättad för annat än lite galla; den vred sig i de pinsam-
maste krampanfall, som om alla inelfvorna ville slita sig ut.
Och den tjocka, tunga, stinkande luften höll på att drifva
omkring mig.
Då tappade jag mitt sista mod och låg och grät länge.
Så matt att jag inte kunde röra ett finger och med en
oklar känsla af en tunn besk’hinna inuti hals och näsborrar,
hade jag nästan redan förlorat medvetandet. Med ens —
men är det icke en feberdröm? Jag tycker mig höra —
nej det är väl icke möjligt. Jo det är ljud af röster! Häst-
traf och människoröster. Jag höll nästan på att skrika, men
återhöll det genast. Tänk, om det vore turkarne! Hvad
då? Då flå de kanske huden af mig eller tända upp eld
or SES
SNES a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
