Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Fyra dagar, af W. Garschin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379
under mitt sönderskjutna ben. De ha många andra sätt
också att pina människor med; de äro uppfinningsrika. TT
jämförelse därmed är det ett himmelrike att få ligga och dö
1 fred. Men om det nu är mina egna landsmän? Fördömda,
förbannade buskar! Jag kan icke se en enda skymt genom
dem. Men alldeles nere vid jorden är det en öppning mellan
grenarne, genom hvilken m: årkön nedanför sluttningen sticker
fram. Där måtte också bäcken vara som vi drneka af innan
vi intogo backsluttningen. WBSjälfva bäcken kan jag inte se
härifrån, men däremot syns ett stycke af den murade bron.
De måste nödvändigt rida öfver den. Deras stämmor ljuda
svagare; jag kan inte urskilja hvad det är för ett språk de
tala, min, hörsel börjar också att svika. Gud gifve att det
måtte vara af de mina. Då ska jag ropa till dö när de
bli synliga nere vid bron. Men hvarför dröja de då så länge
att hinna fram dit? I otåligheten glömmer jag till och med
den kväfvande liklukten som ständigt är i tilltagande
Där komma de. Blå uniformer med röda uppslag och
långa svarta lansar. Det är kosacker; det är öfver ett fem-
tiotal. Framför dem rider en ung officer med ett guldbro-
deradt kors på mössan. Han vänder sig om i sadlen och
kommenderar:
Skarp traf! Marsch!
Hjälp, hjälp för Guds skull. Vänta kamrater, vänta
och tag mig med, hjälp, hjälp!
Men keltraftet och vapenklangen öfverdöfvade mina
nödrop. De hörde ingenting.
O, jag olycklige! I min förtviflan trycker jag ansigtet
ned ör jorden och snyftar. Flaskan välter och vattnet,
min enda tröst, min räddning och mitt hf, rinner ut, men
jag märker det inte förrän "blott en liten tår är kvar på
botten; den torra jorden har redan slukat det öfriga.
Jag vill hvarken för mig själf eller andra beskrifva den
känsla sä tillintetgörande ångest, som nu bemäktigade sig
mig. Alldeles öröklig ligger jag med ansigtet mot jorden
med slutna ögon. Minden ränder sig flera gånger under
dagens lopp och för emellanåt en fläkt frisk luft, emellanåt
en ström af stank bort öfver mig. Denna dag blef min
granne rysligare än någon förmår att beskrifvs in gång
då j jag ovilkorligt kom att slå opp ögonen och såg på honom,
fic sk j jag en rysning öfver hela kroppen. Han hade inte mera
något ansigte; det hade ruttnat och fallit från benen, Ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
