Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Charles Baudelaire. »Les flerus du mal», af Sven Ulf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
Litanies de Satan, — denna själ kan dock ej göra sig ur-
arfva från hvad aderton seklers kristna förfäder lemnat ho-
nom, en troende katoliks hela mystik. Derför blandas väl-
lustrysningen med ångestskrän, derför skär der igenom hans
fräckaste »fanfaronnades de son vice», igenom hans vildt
revolterande eller kallt hädande dikter, en fördömds ross-
lande, flämtande ångestsuck:
Ahl! Seigneur! donnez moi la force et le courage
de contempler mon coeur et mon corps sans dégoöt!
»O, Herre, gif mig mod och kraft att betrakta mitt
hjerta och min kropp utan vämjelse!»
Detta temperament, romantiskt och idealistiskt på samma
gång som materialistiskt analyserande, sensuelt, raffineradt
rällustligt på samma gång som misantropiskt kvinnoförak-
tarde, hädande gudlöst och dock mystiskt, pinadt af sam-
vetsagg; denna själ, »född med ett sår», och detta sår för-
giftadt och kräftanstucket genom den pessimistiska tids-
strömningen — detta är Baudelaire, den typiska dekadans-
menniskan.
Sådan, bevarande en evig, osläcklig hemlängtan till sina
fäders vackra drömmar, ser han med bitter klarhet sin själ
förtorkad, sina rika möjligheter utan verklighetsbetingelser,
sig sjelf »kommen till för sent i en för gammal verld>.
Han ser hur vår utvecklade civilisation är på dekadans,
liksom vi sjelfva, hur hela den kultur på hvars höjd han
står är vigd åt undergång och sjelf oaflätligt arbetar på
densamma. MNamtiden är ur led, han är för svag att vrida
den rätt igen. Han lefver i en dekadansepok sådan som
Romarrikets förfallotid, han är sjelf en dekadent och sätter
sin ära deri. Han är stolt öfver att han saknar den robusta
massans existensvilkor, att han är en annan individ än
hvardagsmenniskan, han är stolt öfver alla de egenskaper,
som denna afskyr hos honom, hans öfverförfining, hans raf-
finerade förkonstling och sjukliga nervositet. Han skyr lif-
vet, det råa verklighetslifvet, som städs pinar och sargar
hans ömskinnade sensibilitet, han flyr det. Och det gifs
blott två tillfyktsorter: konsten — och döden, icke-varat,
det eviga Nirvana...
SL Ner 0 2 SRS re
=
Tkr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
