Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms teatrar. (Januari 1882.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I kretsar, som vilja kallas “väl underrättade", har nu
åter igen mycket talats om beskaffenheten af den väntade
kungliga propositionen som befaras komma att föreslå
teaterns öfverlemnande åt en enskild “entreprenör",
“impressario" eller hvad en sådan konstschackrare må kallas. Det
är den gamla sagan, och innan dessa rader komma för
allmänhetens ögon, har sagan kanske fått ännu en upplaga,
och regeringen gjort slut på den paus som sedan förliden
riksdag inträdt i den stora teaterfrågan.
Huru har kungl. teatern sökt fylla den pausen? Genom
rätt mycket arbete på så väl den stora, som den
dramatiska scenen. Det kan ej nekas. “Nordens stjema“ är ett
rätt vackert bevis på den först nämda scenens verksamhet,
och “Köpmannen i Venedig" skämmer ej heller bort det
goda intrycket, under det man förbereder den nya
“Mefi-stofeles". Dramatiska teatern har naturligtvis haft ännu
mera nytt. Det ligger i sakens natur.
Vid Stora teatern arbetas, hvad intendentskapet
vidkommer, med nya krafter. Hvad som i denna tidskrifts
tredje häfte för sistlidet år yttrades om hr Wilhnans goda
egenskaper har redan bekräftats af hans intendentskaps
början, men derjemte torde äfven en vid samma tillfälle
uttalad farhåga hafva visat sig fullt grundad, den nämligen, att
intendentstjensten och det aktiva konstnärskapet vid scenen
icke passa ihop. Hr Willman har med stor framgång och
till allmänhetens synnerliga belåtenhet satt upp “Nordens
stjerna" och sjelf har han som aktiv konstnär uppträdt i
samma opera, också med framgång och väl förtjent bifall.
Men om man nu skulle på samvete fråga hr Willman, om
han sjelf är så alldeles nöjd med resultatet af denna sin
dubbla och högst ansträngande verksamhet, så kan han,
den redbare och uppriktige mannen, den fulländade
gentlemannen, bestämd t icke svara ett obetingadt ja.
För den som sjelf uppträder i ett stycke är det
alldeles omöjligt att kunna få en fullt tillfredsställande öfversigt
af scensättningen. Då måste uppstå brister, hvilka sanno-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
