Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms teatrar. (Januari 1882.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men om man också förargar sig aldrig så mycket
öf-ver dessa onekligen stötande brister, känner man sig likväl
gripen af författarens stora förmåga att väcka deltagande
för sina personer och man låter honom rycka åskådaren
med sig i den spännande utveckling han underkastar
handlingen. Det är icke historiskt trogna karakterer och
situationer han framställer, men det är menniskor med kött och
blod, med tankar och begär och handlingsförmåga, med
mensklig styrka och mensklig svaghet, och derför känna vi
intresse för dem, deltaga i deras glädje — den är dock icke
stor — och deras sorger,, hvilka äro så mycket större, och
följa dem utan trötthet ända till slutet.
Hvilken skilnad på detta verkliga skådespel och på de
skuggspelsfigurer, hvilka så länge fått gälla för fullgoda
konstskapelser inom den inhemska dramatiken!
Egentligen har man vid bedömandet af ett arbete för scenen
icke att göra med den omständigheten, om författaren
troget följt hvad historien öfverlemnat åt oss eller om han,
äfven till vår stora harm, vridit och vändt på de
historiska karaktererna. Hufvudsaken vid all dramatik är, att
dramats fordringar äro uppfylda för åstadkommande af
en kraftig verkan, och i detta afseende har man icke
mycket att förebrå hr Strindberg. Visserligen är det hela
söndersprängdt, såsom den författarens vana är — han
tål ingen helhet, ty den är för honom bara pedanteri
— men äfven splittradt, är arbetet dock ett verkligt
konstverk, som står öfver hvad vi här i landet varit vana
att se.
På karaktersskildringens område är Gerdt Bokpräntare
en mästerfigur, ej så lätt att göra efter, och Kristina, Gerdts
dotter, en af de älskligaste sceniska företeelser man
någonsin sett, om ock i sin nästan obegripliga oskuld ej fullt rea-
* listisk. Äfven mäster Olof sjelf, om också icke en sann
Olaus Petri, är en menniska för hvilken man måste fatta
djupt intresse. De minst lyckade figurerna äro modern, på
hvars moderskärlek det må vara tillåtet att tvifla, och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
