Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms teatrar. (Januari 1882.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ölof“. Med ett nästan icke under någon enda scen
min-skadt intresse följer man skådespelet från början till slut.
Man kan förarga sig åt karaktersteckningen
afhufvud-personen eller rättare sagdt den person, hvars namn
stycket bär, ty hr Strindbergs “Mäster 01of“ är sannerligen
icke historiens, och författaren har icke, så vidt kändt är,
under sina mera djerfva ah berättigade försök till
kulturhistoriska ombildningar af fäderneslandets häfder gjort några
upptäckter som kunna ställa den häftige reformatorn i annat
ljus än det i hvilket våra historieskrifvare hittills framstält
honom. Hr Strindberg är sjelf en allt för mycket sJcapande
konstnär för att kunna fullt troget efterbilda en figur efter
ett gifvet original, och hans så mycket omordade, dels prisade,
dels fördömda realism saknar ofta sjelf realitet, hvarpå också
“Röda rummet“ gifver talrika bevis. Han är mer en
stäm-ningsmenniska som omdanar verkligheten efter hvad han för
tillfallet finner för god t för att derigenom gifva luft åt något
som pressar honom, något som han vill angripa och, om
möjligt, förkrossa. Derför har han till nående af syften, som
icke hafva något gemensamt med diktningen efter
verkligheten, skapat en Olaus Petri som historien icke känner till.
I det fallet äro hans historiska figurer icke tillförlitligare
än den gamla skolans hjeltar, och liksom han helt djerft
skapar karakterer af annat slag än deras, hvilkas namn de
bära, ryggar hän ej heller till baka för att laga i hop
situationer, hvika aldrig funnits och aldrig Jcunnat finnas i
verkligheten, men på hvilka han sätter historiska namn. Hän
skyr också ej att låta femtonhundratalets menniskor tänka
och handla som vår tids och uttala åsigter hvilka födts
århundraden efter den tid han skall dramatiskt skildra. Midt
bland mycket verkligen tidstroget störes man af helt
moderna framställningar, som synbarligen tillkommit för att
författaren må ladda ur sig hvad som i följd af alldeles
personliga förhållanden legat och grott hos honom, t. ex. de
så ofta återkommande försäkringarna, att barn alldeles icke
hafva någon skyldighet att visa tacksamhet mot föräldrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
