Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen och hans ”Gengangere”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga kärleken. Äfven den är nägot gammalmodigt och
antiqve-radt. Osvald är en ytterst dålig son, hvilken öppet får förkunna,
hurusom barn icke äro sina dagars upphof skyldige någon kärlek.
Man har velat gifva åt Osvalds åsigter i detta afseende en djup
etisk betydelse. Föräldrarnes äktenskap var icke i etisk mening
ett äktenskap och alltså är icke heller Osvald i etisk betydelse
deras verkliga barn. Han är dem derför ingen kärlek skyldig
och när han får veta, att kammarherre Alving i etisk mening
icke är hans fader, så kan han väl “känna deltagande för
honom, liksom för hvar och en annan — det är allt. Allt annat
är fördom, en af de der gengångarne, som spöka här och der i
verlden.u Det kan ju vara möjligt, att Ibsen tänkt sig saken
så, men säkert är, att han låter Osvald sjelf säga något annat.
Han framhåller alldeles icke, att det förhållande hvari föräldrarne
stått till hvarandra, framkallat hans kallsinnighet för fadern, utan
då modern beklagar denna kallsinnighet frågar han henne: “når
et barn ikke har noget at takke sin far for? Aldrig har kendt
ham ?“ Det är således derför att han icke känt fadern, som han
icke kan älska honom, hvaraf den slutsats måste kunna dragas
att trots de etiska funderingar, som gengångarnes beundrare
framkomma med, Osvald möjligen kunnat komma att älska sin far, om
han varit i tillfälle att lära känna honom. Men hur går det då
med hela teorien? Å nej — man finner nog skäl för Osvalds
likgiltighet på närmare håll än i etiken. Osvald är en stor
egoist, som tänker uteslutande på sig sjelf. Visserligen har dock
modern sin stora skuld till sonens bristande föräldrakärlek, då
hon vid sju års ålder kastat ut honom i verlden, och Osvald
vi-sar sig sjelf hysa denna åsigt, då han klagar: ‘jeg synes, det
måtte næsten være det samme for dig, enten jeg var til eller
ikke.“ Det är den brist på ömhet, han trott sig finna hos
föräldrarne, som gjort, att icke den sonliga kärleken fått
tillräckligt insteg hos honom, men icke ett spår till de djupsinniga
etiska spekulationer, som ett par anhängare af de Ibsenska lärorna
vilja tillerkänna Osvald, kan vare sig i hans karakter eller hans
ord påträffas.
Samma tjenst har etiken fått göra, då Ibsen låter fru
Alving förstå, att hon icke anser ett giftermål mellan
balf-syskonen Osvald och Regina. vara omoraliskt; ty de äro icke
syskon i etisk mening. Cyniskt låter Ibsen fru Alving säga: “vi
stammer nu forresten allesammen fra den slags forbindelse,
siges der.lt’
Hvad karaktererna, utom hufvudpersonerna, fru Alving och
Osvald, angår, så äro de verkligen föga sympatiska. Vi finna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
