Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdoter och karaktersdrag. En politisk gåta. Fjolårsminne af Olle Bill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilket jag genast anade, en af dessa beresta engelsmän, hvilka
nästan året om travellera kors och tvärs i Europa, och mitt nöje har
o.fta varit att lyssna till de många historier hans rika erfarenhet eller
goda hufvud haft att bjuda på..
Nu hade vi ej träffats på flere månader oqh vid en titt jag
gjorde på mr Wilkinsons kontor i Cornhill, blef jag upplyst om att
han vistades på kontinenten, hvar, var ioke godt att säga, men en
rödlufvad och bläckig kontorist antog att ”Germany” för närvarande
var vistelseorten, Dess mer öfverraskad blef jag en dag i slutet af
oktober, då jag på min väg i folkvimlet hade [intagit en
begrundande ställning framför ett butikfönster och hastigt blef bragt att
vända mig om vid ett slag på axeln och ett ljudligt ”hallo” — och
ögonblicket derefter kramade jag varmt mr Wilkinsons händer,
hvar-vid min första iakttagelse var, att dessa magrat på samma gång som
deras egares ansigte företedde en lustig mängd af rynkor.
”Har ni sköljt bort hullet vid någon badort?” var min naturliga
fråga, ”eller hafva strapatserna varit i stånd att skala af er så
betydligt?”
Der låg en leende glimt på djupet af mr Wilkinsons öga, då
han till min häpnad svarade:
”StrapatserP Ja, jag har spelat politisk storhet under loppet af
en dag, och” — mr Wilkinson blef blossande röd i ansigtet — ”och
förbanna mig, o — om jag skulle stå ut med det yrket en .qvart
till.” Det var en vana hos mr Wilkinson, att‘ bita af och hacka på
första ordet i en mening, då han blef ond eller upprörd.
Jag var uppriktigt förvånad, då jag invände: ”Men vi hafva
ej sett till er i tidningarna. De bruka eljest —”
”Det är just så ni har ändå,” afbröt han. ”Tidningarna är det,
som snokat reda på mig och som dukat upp hela historien, o — och
jag vill dö nöjd, när jag sett dem skofla jord öfver ett sådant elände,
sojn en tidningsredaktör. För sådana påflugna och tvärsäkra
varelser de äro — det står inte till för någon vanlig menniska göra efter.”
Min tankegång stod stilla eller kunde sägas rida på en snigel,
innan jag fick klart för mig sammanhanget af allt detta. Men
medan vi sutto i mr Wilkinsons hem vid ett godt glas claret, gaf han
mig del af historien, sådan den här befinnes.
En dag i sistförflutna veckan hade mr Wilkinson tillfälligtvis
dykt upp i Varzin och vagnen, som förde honom från j era
vägsstationen, hade knapt stannat utanför hotellets port, förrän mr Wilkinson
observerade en liten, glasögonklädd herre, som tydligen hoppade ut
från vagnens underrede. Så snart han kommit på fötter igen, infann
sig denna personage, nedsölad af gatsmutsen, framför vagnsteget och
tog en stirrande öfverblick af mr Wilkinson. Denne som hade fullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
