Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikt och sanning i operan ”Nordens Stjerna”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egenskaper, hennes naturliga begåfning, och den snabba uppfattning,
hvarmed hon förstod att sätta sig in i Peters företag, gåfvo henne
«tt visst inflytande på czaren. Hon var hans trogna ledsagarinna,
hon delade hans sorger och mödor, hon följde honom på resor, till
och med i fält.
Ett stort antal bref mellan czaren och Katarina fins ännu i
behåll. Han kallar henne ”Mutter” eller med smeknamnet
”Kateri-nuschka, min vän!” På det gemytligaste sätt språka de med
hvarandra om vigtiga företeelser eller om helt vanliga ting, bereda
hvarandra små öfverraskningar eller skicka hvarandra små presenter;
stundom möter man ett vågadt skämt, en frivol ton, meningen kan
dock läsa brefven, utan att känna en njutning af att göra bekantskap
med två verkligt älskvärda naturer. Det skämtsamma och glädtiga
är hos dem förherskande. Förut hade alltid czarerna varit ett slags
halfgudar. Peter var en menniska, som gerna då och då ville slå
sig lös med allehanda upptåg. Hans kolossala arbetskraft, energi,
allvar och pligtkänsla fordrade också sin motvigt i det glada, det
komiska. Hans njutningslystnad och muntra lynne motsvarades af
samma egenskaper hos Katarina. Hennes portratt utmärkes af ett
par synnerligt lifliga ögon och ett präktigt svart hår, hvarpå
czarin-nans krona högtidligen sattes år 1724 kort före hennes höge gemåls
plötsliga och oförmodade frånfälle. För öfrigt vitnar på porträttet
hennes präktiga hull om allt annat än späkningar, och det är alltså
af historisk trohet, när så lyckligt faller sig att framställarinnan af
Katarinas roll i Nordens Stjerna kan lägga i dagen en viss
embonpoint.
”Nordens Stjerna” — ja, låt oss icke förlora henne ur sigte!
Om vi icke lyckats alltför illa i vår framställning, så torde våra läsare
medgifva att intrycket af operan icke’ behöfver grumlas genom den
historiska sanningen, då man icke sätter sig till doms öfver småsaker.
De starkaste motsatser måste här förenas: det förnäma och
vulgära, det ideala och det simpla, det upphöjda och det låga. Hade
czarerna förut från sin lefnads början till dess slut varit gudar, så
. uppsteg Peter småningom från båtsman och handtverkare till
ami-ralsvärdighet. Det var då icke underligt, om han emellanåt påminte
om en plump matros, som gladde sig åt dryckeslag och lemnade
sinlighetén lösa tyglar.
Men det fins värre fläckar, om hvilka man i Nordens Stjerna
icke får någon aning. Då Peter i andra aktens femtonde scen
upptäcker sammansvärjningen och ser de upproriska vid sina fötter,
bedjande om nåd, utbrister han i operan med rörelse: Ack, mina
barn, ack mina vänner! och gifver dem sin förlåtelse, meu under
dylika förhållanden lade han i verkligheten tusental af sina under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
