Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från 1882 års riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att för denna lönereglering vinna ett i förhållande till vår
öfriga statsbudget så futtigt bidrag som det af chefen för
ecklesiastik-departementet sjelf till endast 400,000 kr.
beräknade, tvekade man nu icke att utan vidare frångå den
kostnadsfria jindervisningens princip i vårt land, ehuru denna
princip hittills icke blott varit en vår hela samhällsordnings
skönaste prydnad, utan väl också en gång skall komma att
visa sig hafva varit g ett af denna ordnings säkraste värn.
Förlidet år underlät regeringen helt enkelt att lyssna till det
allmänna ropet på en dylik lönereglering, men fick då
uppbära så mycket ovilja härför, att hon i år icke vågade göra
om försöket. Man gaf nu efter för den allmänna
opinionens påtryckning, men som man i alla händelser var lika
angelägen om att iakttaga den största* sparsamhet med
statens medel, hvilka ju snart kunna tänkas skola få en
annan och för det inom riksdagen mak tegande intresset mera
behaglig användning, ansåg man svenska staten nu icke
längre hafva råd att hålla på den gamla vackra
grundsatsen om kostnadsfri och lika tillgänglig undervisning för alla
dess medborgare. Ett så don-qvixottiskt handlingssätt skulle
komma att kosta staten 797,000 kr. årligen, och staten hade
icke råd till att gifva mera än 397,000 kr.; då återstod
ingenting annat än att för de felande 400,000 kronornas
grynvälling sälja den fria undervisningens förstfödslorätt. Och
som i löneregleringsfrågan hörde komiterade för tre år
sedan “icke tvekat" att eventuelt föreslå denna åtgärd, så
fann nu regeringen — det skulle kanske vara orätt att säga
statsrådet Hammarskjöld, fast han är den, som kontrasignerat
den k. propositionen — samma åtgärd “ingalunda obillig".
Men mellan det “ingalunda obilliga" och det faktiskt
rättvisa torde i förevarande fall vara en lika stor skilnad som
den, hvilken den gamla domareregien uttrycker med att
lagen icke gillar allt, som den ej uttryckligen förbjuder. Detta
tyckes man emellertid här hafva förbisett tillika med
åtskilligt annat, kännetecknande nog för detta senaste försök
att i öfverensstämmelse med det realpolitiska systemet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
