Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I tegel, i lera och på duk. Blick på vår nutidskonst af Claudius (non Marcellus)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sprungit honom just i framställningen af det sanna; sjelf
har konstnären format bilden så som bilden af en man i
vårt århundrade bör framstå, enkel, naturlig, utan från
andra tider lånade uttrycksmedel. Drägten är sådan som
Gei-jer bar den, icke vacker, icke något apolloniskt, intet
draperi, inga skönhetsveck, bara rock och långa benkläder.
Det är fult! invänder en och annan skön själ. Det är sant!
svarar den som fattar verklighetens betydelse i konsten.
Börjeson har haft mod att försaka äfven kappan. Det är
icke alla nutidskonstnärer som äro så modiga, äfven om de
erkänna att kappan är ett konventionelt oting på
nutidsbilden. Heder och ära, vågar jag säga, åt Börjeson för hans
sanningskärlek! Är han mindre konstnär för det? Nej, han
är större. Han har med sin Geijer tagit ett stort steg
framåt. Jag törs dock icke påstå, att han helt och hållet
brutit med gamla fördomar och tagit steget fullt ut, och
jag skall strax säga, hvarför jag icke ännu vågar helsa
honom välkommen på verklighetskonstens område; men nära
är han, och det är högst glädjande.
Det är kanske något stötande i figurens sätt att hålla
armame, som nämligen icke sträckas framåt eller hållas vid
sidorna, utan på ryggen. Det kan vara betecknande nog
för Geijer i samtalande ställning, och han behöfver ju icke
ovilkorligt framställas i lärostolen. Der stod han aldrig med
händerna på ryggen, minnas nog alla som hade glädjen att
höra honom föreläsa, utan alltid hade han händerna på
katederpulpeten och stundom slog han näfven i brädet och
— grät. Men nu samtalar han eller funderar,’ och deremot
svär icke, att händerna läggas på ryggen. Värre är, att
detta verkar obehagligt, när man ser figuren fram ifrån, och
obehaget kommer icke af någon onödig tanke på att det är
orimligt, att det icke skulle hafva fallit en antik konstnär in
och så der vidare, utan det kommer deraf, att det ser
onaturligt ut. Liksom man, i fall man verkligen förmår
uppskatta värdet af det naturliga, finner obehagligt, att en
men-niskokropp utan några tvingande omständigheter till större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
