Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I tegel, i lera och på duk. Blick på vår nutidskonst af Claudius (non Marcellus)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men beror konsten verkligen af konstföreningarna? Ja,
så ser det ut i vårt land. Det enda svenska samhälle som
derifrån utgör ett undantag är, som jag redan antydt,
Göteborg, der den enskilde verkligen köper konstverk till pris
som icke äro förnedrande för konstnären. Der sådana pris
betalas, der finnes åtminstone en möjlighet för konstnären
att lefva utan att bero af konstföreningarnas
barmhertig-hetsverk. “Der guldet är konstnärens lön, der,“ skrefs
nyligen om den göteborgska konstkärleken, “fattas aldrig
konstverk, och der konstverk gerna stanna, der växer och
blommar också medborgarnes konstsinne. “ På det sättet vordo
de gamla rika köpmansrepublikerna, Venezia och Flanderns
och Brabants städer, varmt konstälskande och lyckligt
konst-idkande samhällen.
Men en stad är icke nog, kan ej ensam underhålla ett
lands konst. Här fattas åtminstone ett halft tjog sådana
samhällen. När skola vi komma öfver dem? Huru ser det
ut under tiden på våra utställningar? . . . Nedslående och
förödmjukande. Det är endast undantagsvis som i landets
största stad en god duk tilldrager sig uppmärksamhet —
möjligtvis ett porträtt, måladt af G. v. Rosen, ett landskap
af G. Rydberg, ett djurstycke af Kallenberg, en aqvarell af
Gellerstedt samt kanske några få andra. Och likväl står
den nordiska målningskonsten f. n. på en högre ståndpunkt
eller går åtminstone i en bättre riktning än för ett par
årtionden sedan. Flere af dem som då hade betydande namn
inom vår konst skulle nu stå sig temligen slätt inför den
nyare tidens kraf. Jag kan väl säga vår konst, ehuru
gensaga nog väckts mot det uttrycket, enär de svenskar som
företrädesvis fylla konstens uppgift icke arbeta hemma i
fosterlandet, utan på främmande mark. Äfven bland dem
som arbeta här hemma finnas nog några som göra det i
en annan, sannare och bättre riktning än förr, det kan ej
nekas, men det fattas dem luft och sol för att kunna mogna,
det fattas dem konstens “heliga eld“ för att arbeta sig ur
dilettantismen — och den elden kan icke tändas, ännu min-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
