Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om realism. Några synpunkter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
♦
anletsdrag, lasten dess egen afbild och det nu lefvande
slägtet, som är samtidens kropp, ett troget aftryck af dess
gestalt".
Våra idealister älska gerna den “glada smutsen" och
somna vid Paul de Kock som de anse oskyldig. Om man
är hofsekreterare och nedlåter sig att hemta sina figurer från
rännstenens rand, icke för att som medmenniskor taga dem
vid handen, utan för att gyckla med dem och roa sig med
deras elände, då är smutsen glad och berättigad. Den
kallas då humor.
När Juvenalis på allvar skildrar romerska kejsartidens
ruttenhet, då är han en stor satiriker.
”Kär o manlig ennuck sig gifter — och Mævia faller
turkiska galtar, och bar om barmen svänger sitt jagtspjut,
när med patriciers hop i förmögenhet täflar en enda,
under hyars knif mitt skägg med rasslande föll, d& jag ung var,
när utaf Nilens pack ett stycke, en träl frän Kanobos,
en Krispinos, med skuldran för varm i den tyriska manteln,
luftar sitt sommarguld för att svalka de svettiga fingrar,
samt ej förmår att bära en tyngd af större juveler —
d& är det sv&rt att ej skrifva satirer!–-”
Men när i våra dagar en författare skildrar, med det
mest otvetydiga hat mot uselheten, Andra franska
kejsardömets humbug och ruttenhet — då är det svårt att skrifva
satirer.
Blir skildringen drypande af smuts — icke är det
författarens skuld.
Det finnes också ett annat slags smuts som gouteras
af goda idealister: det är den förnäma smutsen. Det är den
som på klingande vers hånar motgången, lofsjunger våldet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
