Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nytt och gammalt i literaturen. Med exempel ur hr C. D. af Wirséns författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är ju rätt vackert, skada blott att det icke är
särdeles klart.. Att lindra slagtets nöd är en uppgift, som i
viss mån hvar och en med mera än egoistiska intressen,
sätter sig. Söka vi då utforska huru Wirsén med sina
sånger gjort detta — svaret orsakar någon förlägenhet.
Uppgiften är tydligen för allmänt satt. En närmare bestämning
skall då ligga i att han vill sjunga Edens stränder och ge
den fallne vingar, den döde lif. Allt beror då på hvad som
menas med Eden, hvarom som bekant herska olika
meningar. Nedslående nog, ha vi således tills vidare ingenting
fått veta: vi kunna på sin höjd sluta, att Wirsén sannolikt
vill nå sitt mål icke genom att söka åstadkomma en
förbättring af verkligheten eller en klarare insigt om densamma,
utan genom att fly från den till fantasiens och längtans land.
På andra ställen säger han ock tydligare, att det just är
meningen* Det gör oss ondt. Så många hafva redan
försökt den utvägen och deras arbete har dermed till största
delen varit för menskligheten förloradt. All denna längtan
förefaller oss onyttig och skadlig. Den har aldrig satt en
tum till menniskosjälens växt, men ofta dragit den ifrån den
väg, som, ensam kan föra till målet: arbetets.
Vi kunna ju med namnet romantik beteckna denna
riktning, som trycker sin pregel på hela Wirséns skaldskap.
Först naturuppfattningen. I och för sig är för Wirsén
naturen icke poetisk, han lägger in deri hvarjehanda
fantastiska drömmar, och det är detta fantastiska, som tilltalar
honom. Han ser den derför helst icke i solens klara ljus.
Inne i djupa skuggade skogen, eller ännu bättre i
månskenet, der de bestämda konturerna upphäfvas och flyta öfver
i hvarandra, der känner han sig hemma. Hörom dikten
“Förkärlek":
t
• •
• Alskar jag vandra öfver
Doftande äng af klöfver —–
Ar mig dock mera förtrogen,
Långt mera ljuflig skogen–-
Tjärnen som sabbat firar–—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
