Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Skåne till de lappländska fjällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För att följa sommarens utveckling börja vi vår färd
där våren är tidigast, nämligen i Skåne. Vi välja en
vacker dag mot slutet af maj och begifva oss af från
Malmö i ostlig riktning öfver den stora, bördiga slätten.
Redan utanför stadens tull observera vi bland
gråsparfvarnes kvitter för oss främmande fågeltoner, som komma
oss att ögonblickligen stanna och lyssna. Uppe på
ryggåsen af ett boningshus se vi då en fågel, något större
än en gråsparf, sitta i framåtlutande ställning. Medan
vi betrakta honom, höra vi samma egendomliga toner från
ett annat håll, och i detsamma kommer ännu en likadan
fågel flygande och sätter sig på vägen tätt framför våra
fötter. På denna fågels rörelser i luften, på hans breda
vingar och på hans gång, sedan han satt sig, se vi
genast, att det är en lärka, och när vi därtill märka den
spetsiga, uppstående tofs, som pryder fågelns hufvud,
förstå vi, att det är en tofslärka, vi ha framför oss.
Tofslärkan ansågs ännu i början af 1860-talet som
en stor sällsynthet i Sverige. Vid denna tid invandrade
hon till Skåne, visade sig först vid Malmö och har
sedan dess spridt sig vidt omkring. Nu är hon allmän i
Skåne och synes visa tendens till att därifrån sprida sig
uppåt landet. Hon synes älska järnvägar, sprider sig
längs dessa och har därför i Tyskland blifvit kallad
»järnvägslärka». Denna tofslärkans förkärlek för
järnvägar är ganska egendomlig. Nästan öfverallt, där hon
invandrat, har man först iakttagit henne vid
järnvägsstationer. Sålunda uppträdde hon under några år på
1880-talet vid Upsala, och flera individer uppehöllo sig
där vintern öfver vid järnvägsstationen. Om hon ej blir
ofredad, skall hon stanna för lifstiden på det ställe, dit
hon en gång kommit, och hon flyttar ej bort öfver
vintern.
Ur djurens lif. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
