- Project Runeberg -  Ur djurens lif /
327

(1899) [MARC] Author: Gustaf Kolthoff
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fågelberg.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ut från sina bon där uppe flögo de så tätt som
myggsvärmar.
Högst upp, på en af de öfversta afsatserna i
bergväggen, sågo vi små hvita djur, som sakta rörde sig framåt.
De tycktes oss som små möss, och vi blefvo ej litet
öfverraskade, när våra män, på vår förfrågan, hvad det
var för djur, svarade, att det var får. Först då fingo vi
ett begrepp om hur hög bergväggen var, och detta
begrepp blef allt klarare, när vi sågo stormfåglar så högt
upp, att vi nätt och jämt kunde iakttaga dem, då de flögo
in mot bergväggen och där slogo till på en afsats. Det
visade sig nämligen då, att de intagit sin plats långt
under bergväggens öfversta kant. Samma iakttagelse
gjorde vi med en på röfvarestråt stadd storlabb (Lestris
catarrhactes). Högt upp i rymden kom han seglande in
mot fjällväggen, och när han satte sig där, befanns han
ej vara högre upp än vid pass midt i bergväggen. Däraf
blef det oss klart, att alla de mångfaldiga tusental, ja
kanske millioner fåglar, som bodde där uppe, voro för
högt för våra ögon.
På de nedersta afsatserna bodde sillgrisslor, och dessa
voro rätt lustiga att skåda. På en del helt smala
afsatser stodo de tätt packade eller vandrade liksom i
ordnade led fram och åter. Alla på samma afsats gjorde
helt om på en gång, så att det blänkte till hvitt hvar
gång de vände sina snöhvita bukar utåt. Dessa fåglar
gå och stå i upprätt ställning och trampa på hela tarsen.
De vagga mycket, när de gå, och släpa därunder sin lilla
korta stjärt mot berget. Stundom råka de i strid och
falla då ofta utför branten.
När vi rodde närmare intill bergväggen, var
fåglarnes skrän så bedöfvande, att det knappt var möjligt för
oss att tala vid hvarandra. »Arrr-arrr-arrr» skorrade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:33:32 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urdjuslif/0383.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free