Där rycker den nya tidens vind
I samhällsskrofvet, som lägges för ankar.
Där gro i hjärnorna starka tankar,
Där stiger blodet på bleknad kind,
Där stiga suckar ur blödande bröst.
Men af det hela blir ett pip,
Som af ett tillfälligt litet knip;
Och »opinion» eller »folkets röst»
Man pipet kallar i tal och press,
I partiernas spel ett förträffligt ess,
Som kastas upp hvart tredje år.
Att tolka pipet då väljs den kår,
Som är vald att få sitt »nit» reducerat,
Ty liksom det blef ett pip af en storm,
Så blir af pipet en liten reform,
Och sedan man sålunda subtraherat,
Så kommer en ömklig återstod
Tillbaks till hjärnor, närver och blod.

Det är en värklig »smärtornas väg»,
Som hvarje önskning har att vandra
Och ej äro viljorna att klandra
Men väl äro vägens öfverloppssteg.
Nå, hvarför ej styra kurs direkt,
Då halfva tiden kanhända räckt,
Och hvarför ej slå röfvarne ihjäl,
Som ligga, på lur vid hvarje krök,
Som göra sina lömska försök
Att hindra tankens marsch framåt
Och trampa den under sin smutsiga häl
Tills från sin förnedrande sorgestråt
Den hinner slutligt, vanstäld och svag
En kulen och dyster bordläggningsdag
I form af en blygsam och »fin» motion,
Där strängen ej finns, blott en ekoton
Till höga kollegiets kvacksalfvarkamrar,
Där tungan mjuknar och klubban damrar,
Där allt som rör sig i människobarm,
Där hvarje känsla sjuder varm,
Blir lagd uti en utskottsretort
Och sedan pratad och bugad bort.

Slut var en sentima het session.
Ur pratmakarhuset vid midnattstid
Kommo riksens fäder i mörka klungor,
De gingo att söka sömnens frid
De mäktige män, sedan vältalartungor
Emellan debattens farliga ref
Ånyo lotsat en skattebörda
Och fått den i hamn med oskrubbad stäf.

Sist steg ur porten en man i cylinder,
Den man, som länkar debattens gång
Och lägger på fria orden kapson:
Sin höga ordsmaks förnäma hinder.
Han hade hunnit blott några steg,
Då ett rassel hördes invid grafkyrkans mur