Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Arbetslös, forts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Följetong till ”Under röd flagg”.
Arbetslös. Forts. från föreg. nummer.
Några dagar senare hade bokhållare
Hartwig sin lilla öfverläggning med Frans
Kunert, en af fabrikens skickligaste smeder.
Förlägen står han, Kunert, där och fingrar
och vrider på sin mössa; med en viss
oro lyssnar han till bokhållarens ord, som
äro idel vänlighet och älsklighet och som
gå ut på att berömma hans arbetssamhet,
hans skicklighet och hans orubbade trohet
mot fabrikens egare. Kunert vet inte annat
att svara därpå, än att han låter mössan
dansa en smula fortare mällan fingrarna.
»Ert mönstergilla uppförande har
bestämt, mej», slutade Hartwig, »att
anbefalla er i hr Steiners särskilda gunst. Jag
har hört, ni står i begrepp att gifta er,
något hvartill jag värkligen lyckönskar er,
då arbetarne i allmänhet mer och mer
inte bry sig om det heliga, det äkta ståndet
utan nästan beflita sig om ett omoraliskt
lif. Jag har nu hört, att er afsikt att sätta
eget bo har mött en stor svårighet, i det
ni öfvertagit en er fars skuld, hvarför ni
inte ännu kan våga tänka på bröllop. Jag
har tillåtit mej att göra några antydningar
därom för hr Steiner, och är han inte
ovillig, att bistå en duglig arbetare om det
är till hans lycka. Hr Steiner vill
bisträcka er med ett litet förskott så att ni
när som hälst ska kunna nå era
önskningars mål. Han är värkligen en
genomgod herre, kan man med skäl säga om
vår hr Steiner. Där han kan hjälpa sina
arbetare, gör han de’. På sista tiden har
han visserligen blifvit lite misstrogen och
bitter; — men arbetarne gå också på för
pockande, — och i stället för tack är
alltid otack hans lön. Jag tänker naturligtvis
inte på er, min bästa Kunert. Ni ska
inte låta min rekommendation komma på
skam, utan tvärtom än mer än förut
beflita er att tjäna vår principal efter bästa
förmåga . . . Jag pärsonligen önskar gärna,
att ni inte ville visa er tacksamhet blott
och bart i ert arbetes ordentliga utförande
utan också i att ni ibland håller ett öga
på era arbetskamrater och ger mig en
vink ifall någon af dom här något för
sej som . . . ja ni förstår. Jag tänker mej
att ett vänligt råd, en antydning endast
ska vara nog för att hålla vederbörande
på pliktens väg och rädda honom för de
socialistiska uppviglarnes snaror. Ni skulle
därmed göra er förtjänt af era kamraters
stora tacksamhet.»
Under sitt långa tal hade Hartwig
inställsamt närmat sig Kunert. Han log
vänligt emot honom, lade förtroligt sin ena
hand på hans axel, »om ni ä’ förståndig,
hr Kunert», tilläde, han halft hviskande,
»så har ni en glänsande framtid vid vår
fabrik».
Kunert drog sig häftigt tillbaka: »Jag
förstår, hr bokhållare, hva’ ni siktar till»,
yttrade han med darrande röst, »men jag
förklarar er härmed en gång för alla, att
jag aldrig tänker låta värfva mig till
spion- eller angifvartjänst. Jag beklagar att ni
gjort mej ett sådant förslag. De’ kan jag
säga er, att jag gjorde hvad som hälst
hällre än besudla mej med sådan vanära
att bli mina kamraters förrädare».
Hartwig vart blek. Det kokade i hans
inre af raseri öfver det nederlag han lidit.
Men han gaf ännu inte tappt. Hvar fins
en arbetares ärebegrepp? I inbildningen;
i värkligheten existerar det inte. Såsom
arbetarn sålde sin arbetskraft för pängar,
så kunde hans ärebegrepp endast vara en
vara, som inte stod i högre värde än hans
arbetskraft.
Och på nytt sökte Hartwig invärka på
Kunert med smicker. Men denne afbröt
hans prat tvärt: »Om ni inte har något
vidare att säja mej, hr bokhållare, så äro
vi på det klara och jag kan gå. Så länge
ännu en blodsdroppe fins kvar hos mej,
så länge jag ännu eger en känsla af mänsklig
värdighet, ska jag veta tillbakavisa så’na
där fordringar».
»Ni ä’ en narr»! hånade bokhållarn,
»lyckan som ni försmår, ska med begärlighet
emottas af hundrade andra.»
»Så sök då dessa hundra andra, men
det vill jag säga er att i vår fabrik finner
ni ingen som är usel nog att bli en
förrädare och spion.»
Nu var bokhållarens tålamod slut: »Ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 18:33:56 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/urf/1891/0019.html
