Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Arbetslös, forts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ä’ en narr, sa jag er!» skrek han,
fradgande af raseri, »ja det ä’ ni, men ni ä’
ännu mer: Den som vägrar att göra sin
herres inträsse till sitt, den som ser en
förbrytelse däri, att meddela om lättja,
stöld eller uppror, den ä’ inte förmer än
de andra lättingarna och dagdrifvarna, den
ä’ en uppviglarnas medbrottsling! Gå ni,
jag hade trott att ha att göra med en
hederskarl och har träffat på en ynkrygg».
I samma ögonblick fick bokhållarn ett
redigt knytnäfslag i ansiktet så han
tumlade par steg tillbaka.
Kunert aflägsnade sig, darrande i hela
kroppen. Han skyndade genom de stora
fabrikssalarna, och växlade endast ett par
ord med några af kamraterna. Så lämnade
han för alltid fabriken, där efter hvad
som händt det inte längre fanns någon
plats för honom.
* *
*
I en träflig liten koja i förstaden hade
Kunert sitt hem. Där lefde han tillsammans
med sin från Österrike invandrade
far, den gamla kopparslagare Kunert, och
några yngre syskon. Hans far arbetade
som smed på ett större skeppsvarf; af de
yngre syskonen voro några ännu i lära,
ett par hade ännu inte lämnat skolan.
Denna lilla krets af mänskor förde här
i allmänhet ett lungt och jämförelsevis
lyckligt lif. Den äldre Kunert hade en
något så när god förtjänst, han var också
trots sin höga ålder en mycket skicklig
arbetare. Det lyckades, tack vare Frans’
bidrag, att ganska väl sörja för de yngre
syskonen och deras uppfostran. Frans
var för småsyskonen både som en god
vän och far. Det var städse som om en
solstråle bröt in i det lilla hemmet, då han
om aftnarne kom från arbetet. Han
omringades af syskonen och skulle svara på
alla möjliga frågor, berätta om nytt och
höra på deras historier. Och, såsom för
de små, hade han också blifvit ett
oumbärligt stöd för fadern och helt och fullt
blifvit dennes förtrogne.
Den äldre Kunert hade sett bättre dagar.
Då han tänkte på hvad som varit, då
lyste det som ett klart solsken öfver hans
tärda ansikte. Han kunde så godt se sig,
hur han som ung mästare stod i sin egen
värkstad, hur kunder i massa kommo till
honom, hur hans fars affär, som var på
förfall då han öfvertog den, åter
blomstrade upp. Han hade glömt kapitalet och
maskinerna, den förhärjande konkurrensen,
som hotade alla handtvärkare. Han hade
hoppats att kunna kvarhålla lyckan; men
hur kraftigt han än satte sig på tvärn, hur
ifrigt han än sökte försvara sig, förmådde
han inte stå emot kapitalets och
maskinernas öfvermakt.
Men de första åren han var sin egen
skänkte honom också en annan glädje;
han fick en den förträffligaste hustru, som
också senare då hans lefnadshorizont
mörknade - var och förblef hans förtrogna
kamrat. Han såg en stojande barnskara
växa upp omkring sig; och här i sin
familjs sköte hörde han icke hur sorgens
hårda näfve bultade på hans dörr ... Och
sorgen drog in, hand i hand med ett
hjärtgnagande elände, som slog sig ned i hans
hem, vid hans bord, för att aldrig mer
vika undan. Den tid kom, då rättvisan
stängde hans värkstad, och han, krossad af
kapitalet och maskinerna, måste gå till
främmande land och såsom lönslaf söka sig arbete
i en fabrik utomlands. Så fast och hårdt
som järnet, som han hade under händer,
så fast och ståndaktig visade han sig
också i olyckan. Bjöd lifvet honom icke
något solsken mer, så skulle sådant dock
åtminstone falla på hans barns stig. Han
visste att han i fabriken skaffat sig en
tryggad ställning, som möjliggjorde för
honom att på nytt egna sig åt familjelifvet
och hänge sig åt sina förhoppningar om
sina barns framtid. Sonen Frans, som
ärft faderns arbetslust och energi, — son
och far voro på det innerligast fästa vid
hvarandra, och än mer då Frans’ moder
dukade under och den kalla jorden bjöd
henne en hviloplats. Då gjorde far och
son allt för att så vidt möjligt för
småsyskonen ersätta den döda. Och i denna
sträfvan blefvo de hvarandra trogna, och
olösligt syntes bandet, som förenade dem.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 18:33:56 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/urf/1891/0020.html
