Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 3 - Stockholms mars-minnen II. - Fria ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rutorna i polismästaren Bergmans våning. Soldaterna, gåfvo eld. Striden
fortsatte länge.
Långt in på natten hörde man gevärskott åter ljuda i de smala gränderna...
Många voro de som stupat. Än flera de sårade. Ända till sjutionio
man af garnisonen och inte så få polisbetjänter hade fått en och annan
minnesbeta. Omkring 50 personer hade arresterats.
Därmed var upploppet slut.
Dagen efter visade artilleriets kanoner »sina svarta fysiognomier pä de
förra dagarnas blodiga stridsplats». Man kunde åter andas. Och då samlades
allt hvad krypare hette för att inför kungen uttrycka sitt ogillande öfver
oordningarna. Och 300 unga män ur »den bättre klassen» läto å slottet anteckna
sig såsom ett slags frivilligt nationalgarde.
Sedan när man kom till besinning, hade man endast en tanke; att komma
upphofsmännen på spåren. På börsen insamlades 5,000 r:dr till belöning åt
den som kunde upptäcka hvilka utdelat pängar. Enskilda pärsoner anslogo
också belöningar, men ingenting upptäcktes, ingenting.
Snart nog återtog Stockholm sitt vanliga utseende. Men
polisundersökningarna fortsatte. Otaliga blefvo uppkallade att stå till svars eller såsom
vittnen. Ingenting vart ändock uppdagat, ingenting af vikt i alla fall.
Så — till sist, fick man allt klart för sig. Det var u så tydligt.
Upphofvet var att söka i det kommunistiska sällskap, som sedan någon tid existerat
i hufvudstaden. Redan året förut hade en liten skrift: »Om proletariatet och
dess befrielse genom den samma kommunismen» utkommit. De
kommunistiska lärorna, som förskräckte borgardömena i de större länderna hade också
hunnit hit. Ett sällskap — det uppdagade man — var bildat. Dessa
samhällsomstörtare hade varit ledare af oroligheterna. Ingen tviflade. Inte ens polisen.
»Hela saken», heter det i Gamla Stockholm, »krymte dock ihop till en
obetydlighet: några få pärsoner, de flesta skräddargesäller, ett par studenter
och en eller två extra tjänstemän, brukade en gång i veckan träffas hos
bokhandlaren Götrek, som bodde vid Järntorget, och där samtala om de sociala
rörelser, hvilka under de senast föregående åren visat sig i Europa, i
synnerhet i Frankrike. Några af dessa få pärsoner hade fattat tycke för den
»ikariska kommunismen», sådan denna framstäldes af Cabet, och ett par af dem
tyckes i Paris hafva tillhört ett hämligt under julimonarkien värkande
kommunistiskt sällskap af den fredligt ikariska riktningen. Cabets tidning Le
Populaire förelästes stundom hos Götrek, men hela tillställningen var af den
beskedligaste art. Gamle Götrek, som då hade antikvarisk bokhandel i Stora
Grämunkegränd, var en oförarglig och välvillig pärson, hvilken visst icke tänkte
på att göra uppror. Hans vänner, de teoretiska kommunisterna funderade
möjligtvis på att utvandra till Cabets Ikarien i Nordamerika, men icke att med
våld grundlägga något sådant i Sverge. Polisen fann också att
revolutionshärden måste sökas på annat håll.
Den kunde dock ingenstädes påträffas.
| 1 maj.[1] |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
