Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Nummer 3
- Arbetslös, forts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Följetong till ”Under röd flagg”.
Arbetslös. Forts. från föreg. nummer.
Den anspråklösa lycka, som i det hämska
eländets ställe slagit sig ned i Kunerts
ringa hem, hade i dag fått en häftig stöt.
»Rättvisan» är snabb i vändningarna;
också hade den snart hunnit opp Frans
Kunert, som haft mod att värna arbetarens
mänskovärde. Om det, han värkligen
gjort, var det naturligtvis inte fråga. Han
skulle, hette det, utan minsta orsak burit
sig ovettigt åt mot och misshandlat
bokhållaren, som gjort honom några vänliga
förmaningar öfver par fel i arbetet. Sedan
polisen fått hand om saken, försummade
den ej att strax häkta missgärningsmannen,
som så skamlöst glömt en arbetares
plikter mot sina öfverordnade. Det var en
upprörande scen Kunerts hem, då polisen
kom dit för att hämta sitt offer.
Då gamle Kunert kom hem på kvällen
och fick höra olyckan, kom han i fullständigt
raseri. Han ville springa i väg för
att själf befria sin son, som han var
viss om inte hade gjort nå’nting, ur
häktet. Grannar och vänner från Steinerska
fabriken kommo i rättan tid för att hindra
honom från ett så olycksdigert steg. Då
han äntligen vart lugnad, sjönk han ned
på en stol och bröt ut i sådan gråt som
om hans sista hopp och lifsglädje hade
dött och blifvit begrafven med sonens
häktande. Aldrig förr hade någon sett den
gamle så uppskakad, öfversiggifven som nu;
det var omöjligt att trösta honom. Visserligen
vart han så småningom till det yttre
lugnare, men han var från nu en bruten
man, bruten till kropp å själ.
Den afton, olyckan bröt in öfver honom,
satt han, sedan de andra aflägsnat sig,
länge allena i sin kammare och bara
stirrade, vemodigt stirrade på den plats vid
fönstret, sonen brukade ha, när han kom
från arbetet, och som nu stod ledig, tom.
Då knackade det med ens på dörren och
en ung flicka steg i detsamma in, när
ingen svarade därinne. Hon gick fram till;
honom, den gamle, och räckte honom båda
händerna, men tårarna strömmade utför
hennes kinder. Den gamle Kunert såg
upp på henne, fattade hennes händer,
utan att säga ett ord eller förändra en min.
Han drog henne till sig, hon tryckte sig
intill honono; men plötsligt reste hon åter
på sig, torkade bort tårarna och såg på
honom med blixtrande ögon: »Inte sannt,
far», sade hon, »det ges dock rättvisa i
världen, och vår Frans ska snart vända
tillbaka till oss? Det ges ingen ädlare och
bättre människa, än han, det ska hans
domare inse, det måste de göra. Och vi
ha Frans åter och bli lyckligare än
någonsin förr.»
Den gamle såg med ett lyckligt leende
in i hennes ögon: »Vi ska hoppas det,
barn,» svarade han.
»Så slå vi bort våra sorgsna tankar,»
fortfor hon med ifver, »jag stannar nu för
alltid hos dej, tills han hommer igen. Jag
har sagt det åt min far; här stannar jag
och af hela min förmåga ska jag sörja för
de andra och söka förminska din egen
börda, fader. Inte sannt, jag får stanna;
du kör mig inte i väg och på så vis lägger
en ny olycka till den första?»
Hon slog sina båda armar om hans
hals och blickade så; bedjande upp emot
honom, att han strax svarade, i det han
tryckte en kyss på hennes panna: »Du
stannar hos oss, Marie. Hvem skulle jag
nu bättre önska ha här än dej.»
— Marie var Frans’ fästmö. Deras
kärlekshistoria var i korta drag denna: En
dag satt uppbördsmannen Werners dotter
som vanligt sysselsatt med sin virkning,
vid ena fönstret som vette åt gatan. Nere
på gården lekte hennes yngre syster. Men
bäst det var, sprang flikan ut på den
starkt trafikerade gatan; strax efter kom
en vagn i full fart. Hon hörde bullret,
hon tittade ovilkorligt ned på gatan, såg
systern därnere och inte långt ifrån henne
den framrusande hästen. Blodet stockade
sig i detta ögonblick i hennes ådror, hon
kunde icke röra hvarken hand eller fot
eller ens få ett rop öfver sina, läppar.
Barnet, som inte förstod faran, var uppenbarligen
räddningslöst förlorad. I allra sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 18:33:56 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/urf/1891/0029.html
