- Project Runeberg -  Under röd flagg / 1891 /
Följetong 6

(1891) [MARC] Author: Hinke Bergegren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 3 - Arbetslös, forts

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stund såg hon plötsligt en ung man
springa fram; med ett raskt säkert tag
fattade han hästen i tygeln. Hon hörde
några häftiga ord, hästen reste sig. Barnet
var räddat; den unge mannen bar det på
armen och satte det i portgången, dit Marie
sprungit ned. Hon slöt den lilla intill
sig och skulle just vända sig till räddaren,
då hon märkte, att han redan hade aflägsnat
sig. Efteråt kom Maria att tänka på,
att hon säkert sett honom, räddaren, förut,
många gånger, ja att han brukade dagligen
gå där förbi. Hon beslöt, att en gång
vänta på honom för att få tacka honom.
Hon berättade för föräldrarne om den
modiga handlingen, som man hade att tacka
för barnets lif. Och både hon och de
andra i i familjen brydde länge sina
tankar med att utfundera hvem han kunde
vara. Flera dagar förgingo utan att man
fann minsta spår af honom. Synbarligen
tog han en annan väg. Då fick hon en
middag syn på honom, hon ilade fram,
hälsade och tackade honom för hans modiga
handling. Han vart mäkta förlägen. »Hvad
jag gjort, fröken», sa’ han, »det ä inte
värdt tala om. Hvilken annan som hälst
hade handlat som jag. Alltså ska ni inte
öfverskatta min förtjänst, om ni anser det
var en sådan: är en mänska i nöd hjälper
man henne rätt och slätt i hvilket
läge hon än må vara.»

Hon fick nu veta att han var en »simpel»
arbetare, men den underrättelsen var inte
nedslående, den höjde blott den unge
mannens värde i hennes ögon. Hon var
ju van att endast höra arbetare omtalas i
nästan nedsättande ton. Uppfödd i en
fördomarnas värld hade hon lärt sig att
betrakta en arbetare såsom en lägre
stående människa. Hön hade sett dem i
deras arbetskläder gå förbi hennes fönster;
de hade inte frågat efter henne, och hon
hade aldrig haft någon orsak att närma
sig dem. — Han var också en arbetare.
Så fin han såg ut, så manlig och stolt
och så modigt han handlat! Han talade
så anspråkslöst men så säkert, att alla
hennes fördomar såsom med ens brötos
sönder. Sådana arbetare voro säkert
människor, med, hvilka de bildade kunde
umgås. De bildade! — Men hvari bestod
egentligen hennes högre bildning. Hon
var nästan öfvertygad om att denna
arbetare var henne öfverlägsen i bildning. Hon
hann inte fullfölja sina betraktelser. Frans
afbröt dem med ett: »Det ser ut, fröken,
som generade ni er för en arbetare?»

Hon stod ett ögonblick utan att svara,
så räckte hon honom handen och sa’: »Ni
har nog inte orätt, men ni måste tro mej,
att detta ä alldeles borta nu; jag står
framför en hederlig man, det är för mej
nog. Ni ska förlåta mej, för man ha aldrig sagt
mej, att det fins hedersmän bland arbetarna.»

»Hvad ni kallar hederligt, fröken»,
svarade han, »det är, som jag redan antydt,
för mej något rent mänskligt. Jag känner
vår tids arbetare och ni kan godt tro
mej då jag säger er, att det bland dem
fins s. k. hedersmän icke dussinvis, utan i
tusenden, hundratusen. Såsom människan
i allmänhet är en produkt af en lång
utväcklingsprocess, så torde arbetarna väl
icke alltid ha visat sig så mänskliga, såsom
jag nämnde det. Vår tid däremot, som
börjar lösa arbetarna ur förtrycket, ur det
förnedringens tvång, som var föga egnat
att låta det mänskliga komma till uttryck
hos arbetaren, har med jättesteg sökt
försona hvad århundraden, ja årtusenden af
förtryck förbrutit just emot arbetarna.
Frihetens och den kommande själfständighetens
ljus har redan hos arbetaren väckt
till lif alla ädlafe egenskaper, som de s.
k. högre klasserna berömmer sig af ...»
Han afbröt helt plötsligt: »Förlåt mej, jag
glömde att jag inte var på något möte.»
»Säg ni förr», inföll hon leende, »att jag
glömde, att ni hade framför er en obetydlig
och okunnig flicka, som inte har det
minsta förstånd om sådana saker. Men
ni misstar er dock. Barnet har redan
börjat tänka en smula; den skulle vara blind,
som inte såge hur stort eländet är, ja
äfven bland lägre tjänstemän. Såge man saken i
dess rätta ljus, hade vi ingen anledning att se
arbetarna öfver axeln.»
                                (Forts.)



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:34:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urf/1891/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free