Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 5 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Murareflickan.
Slå eau de Cologne på er näsduk, min fru,
Sätt på er pinznez’n min fröken;
Min herre kom närmre och titta på mig,
Ni är väl ej rädd för spöken.
Tar jag mig ej bra ut i vinterns dar
Så här, höljd i mycket lumpor?
Och se så charmanta vador jag har,
Ja formliga läggar i strumpor.
Min kjortel är styf utaf lera och bruk
Och räcker knappast till knäna.
Så klädda ni finge väl rent af slag,
Eller hur mina damer väna?
Bäst till min fördel jag tar mig ändå
När vi uti »bygget» rasta,
Där plumpaste skämt ej är plumt nog åt mig,
Där ej grofheter nog kan man kasta.
Omringad af karlarnes råa hop,
Så såld som man gärna kan bli det,
Å! där kan jag säga så fula ord,
Och visa — så långt ni tål si det.
Ja men mitt herrskap, jag är ett djur!
Det har jag dock jämt ej varit;
Jag var nog en flicka lik andra en gång,
Fastän den tiden nu farit.
Då gick äfven jag så sedig och mild
Och kunde för orätt bäfva,
Och trodde att jag var en mänska också
Med rätt att få mänskligt lefva.
Jag hade ett känsligt sinne jag med?
En själ som tillgifvenhet kräfde;
Jag sjöng, full af hopp, från morgon till kväll
Och på framtidens slöja jag väfde.
Min längtan låg till att odla min smak
Min kärlek det sköna sökte,
Och konstens tempel, få fattigmans plats,
Rätt ofta mitt vetande ökte.
Och o! hur det slog af jubel mitt bröst,
När ände det blef på dagen,
Då sprängde min tanke sin fängseldörr,
Då var timmen för hälgsmål slagen.
Och sökande flög min ande omkring
I idéernas vida rike.
Och lyssnade tjusäd till stormännens bröst
Och drömde sig deras like.
Min dröm var alltid att träffa en själ,
Som ville mig framåt leda
Och byta tankar, och intryck med, mig
Och hjälpa mig att få reda.
Men för de fina var jag för grof
Och jag ville icke genera;
Och mina kamrater begrepo mig ej,
De lågo för matfrågan mera.
I längden kan dock ingen människa gå
Så där för sig själf och tänka;
Och som ingen ville sig »sänka» till mig,
Så måste väl jag mig »sänka.»
Hos mina gelikar, där mottog man mig,
Jag blef en af de mäst besatta,
Fast oftast förtviflan, som måste ha ljud,
Är det som mig kommer att — skratta.
Men kors! jag tror rent jag blir sentimental,
Det var ej min mening från början,
Nej, jag ville endast er visa min bild
Just sådan den står midt i smörjan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
