Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 5 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ling, om du samlar all din kraft, sliter bandet, kastar mannen af dig och
reser dig? I fall det är synd, så är det i det hela synd att lefva.
Men då ni brukar makt, så blir det väl tvång?
Sofisteri. När mannen icke vill med godo låta vara dig, så begagnar
du makt att kasta honom af dig; du nyttjar makt för att komma i jämbredd,
på lika fot med honom; du brukar makt för att få bort tvång. Men om du
så i stället slog honom, kastade dig öfver honom, misshandlade honom —
det vore tvång, hämd, straff. Det lägger sig slem på din lunga. Det tynger
och rifver. Så dras musklerna samman; du hostar och spottar ut
slemmet. Det är en revolution. Är det synd?
Alla rätt-tänkande mänskor säga, att arbetarne måste få sin rätt. Men
de som känna mänskonaturen säga, att arbetarne måste ta sin rätt. Här
komma så socialdemokraterna och säga: vi vilja ta vår rätt på laglig väg.
Vi anarkister svara: Vägen kan icke vara laglig eller olaglig. Den kan
endast vara praktisk eller opraktisk, möjlig eller omöjlig. Är man först på det
klara med att det att ta jord, fabriker, samfärdsmedel o. s. v., samt göra det
till samhällsegendom, att det är lagligt och rättfärdigt, så är den väg bäst
som är den mäst praktiska.
Vi tro på revolutionen. Öfvergången måste komma med revolution.
I vanliga ögonblick äro folk för slappa. Men då vilja de ha kraft och mod
att göra det som de le åt i dag och som de hålla för utopi. Revolutionen är
som ett hostande. Det är samhällets krampansträngningar att bli slemmet,
bli bördan kvitt.
Till de unga proletärerna.
Af Peter Kropotkin
(Ur »Paroles d’un revolté»)
Mins du den gång du som pojke gick en vinterdag ned i den mörka
gränden för att leka? Kylan bet sig in genom dina tunna benkläder och
snöslasket sipprade in genom dina utslitna kängor. När du så på afstånd såg
dessa rikt klädda barn, som tittade på dig så öfverlägset, visste du redan att
dessa ungar, klädda som dockor, icke voro dig eller dina kamrater lika hvarken
i intelligens, förnuft eller energi. Men sedermera, då du blef nödd att
stänga dig inne i en värkstad från fem, sex på morgonen, måste stå där i
tolf långa timmar vid en larmande maskin för att, själf en maskin, dag
efter dag, år efter år följa dess rörelser i deras obevekliga takt, — gingo de
andra hela tiden i fina skolor, på akademier och universitet för att njuta
undervisning. Och nu äro dessa samma barn mindre intelligenta, fast bättre
uppfostrade än du, nu ha de blifvit dina herrar och njuta all lifvets glädje,
alla civilisationens fördelar. Medan du? Hvilken lott väntar dig?
Du har ett litet, trångt och mörkt rum, hvarest fem, sex mänskliga
väsen äro sammanrotade på några få kvadratfot, och där din mor, sjuk af lifvet
och gammal af sorg i stället för af ålder, ger dig såsom föda några
brödbitar och potatis samt en mörk vätska som ironiskt kallas kaffe; och som
förströelse har du detta enda, detsamma, ständigt återkommande spörjsmål, hur
du ska kunna betala bagarn i morgon och i öfvermorgon husvärden?
Men, måste du släpa samma eländiga lif, som dina föräldrar ha fört
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
