Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 6 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mitt och ditt.
Af Sch. Janovsky.
Fort och lätt flyta dessa två ord från läpparne, för det första emedan
man för deras korthets skull icke behöfver bita sig i tungan och för det
andra emedan dessa korta ord äro mera i användning än alla andra.
Öfverallt hvart man kommer får man höra talas om »mitt och ditt och ditt och
mitt». Till och med från barnets läppar flyta dessa ord innan det ännu
knappt förmår uttala något annat. Det är för den skull icke underligt att
de flesta människor sällan göra sig mödan att närmare reflektera öfver
uttrycket »mitt och ditt’s» räckvidd, öfver dess betydelse, den roll det spelar
och det inflytande det utöfvar i det samhälleliga lifvet. Som känt är
uppställer mänskan sällan frågor öfver det, som hon redan som barn är van att
se. Man måste vara en Isaac Newton, för att för sig uppställa den frågan,
hvarför äpplet faller ned från trädet och icke tvärtom, sedan man kanske märkt
detta fenomen tusentals gånger. Men tyvärr gifves det mycket få sådana
människor, och därför råka vi ännu i dag så mycket godt folk, i hvars
hjärna den egyptiska tjockan härskar angående detta spörsmål. Men denna fråga
är af djupt ingripande betydelse; ty det gifves ingen sak i världen, som
utöfvat en så skadlig värkan i det mänskliga lifvet som just »mitt och ditt».
Sedan den tid, då egendomen infördes i det mänskliga samhället, har
detta som sådant, såsom samhälle upphört att existera; uttrycket, den tomma
frasen, blott är oss öfrig; ty hvad mena vi med ordet samhälle? En
förening af människor, hvilka lefva och arbeta gemensamt och ömsesidigt
understödja hvarandra, kort sagt som lefva ett sällskapligt lif. Men ingalunda kan man anse
en sådan samling af mänskor för ett samhälle, där desse ömsesidigt bedraga
och ödelägga hvarandra. Och allt detta kommer blott af mitt och ditt, såsom
vi på annat ställe skola, utförligare utväckla. Sedan den tidpunkt då mitt och
ditt begynt att spela en roll i samhället, har människan förlorat allt, som i
värkligheten gör henne till människa; hon förlorar förmågan att taga del i andras
lidanden och går i viss mening förlustig begreppsförmågan. Begärets förhatliga
orm, som tagit mänsklig form i »egennyttan», har uppslukat allt ädelt, godt och
skönt. Är människan kufvad under detta begär, så är hon icke längre
människa utan rofdjur. Intet medel, vore det än det allra förfärligaste, skall hon
rygga tillbaka för, blott för att bereda ännu mera mark åt sin bottenlösa
egennytta. Ju mer hon eger desto mer vill hon ega, äfven om hon icke förmår
göra alla sina rikedomar fruktbärande.
I detta hänseende är människan mycket grymmare än ett rofdjur; det
senare söndersliter, uppäter andra djur blott när det är hungrigt; den
människa åter, som är nog lycklig att ha råkat i klorna på detta begär,
hon är icke längre sig själf mäktig, hon är slaf därunder. Att döma af
hennes handlingar synes hon vara besatt liksom af en ond ande, som
oafbrutet drifver henne att förvärfva, förvärfva och yttermer förvärfva. När
man betraktar dessa människor i sin förvärfsjakt, då måste man medgifva
att de intet annat äro än narrar. Ty hvad skall man väl tänka om en
mänska, som fått i sitt hufvud, att hon behöfver för sitt pärsonliga
behof en half million rockar, en million hattar och tio tusen par skor. Det
riktiga namnet på en sådan människa är narr och hennes enda plats på
dårhuset. På denna grund måste hvarje människa medge att alla våra
Rothschildar, Vanderbiltar och Gould’ar äro de farligaste narrar, som kan finnas,
och höra hemma på dårhuset men icke i ett mänskligt samhälle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
