Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 7 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lyst med sitt namn, sin börd och sina rikedomar — jag trodde knappast
mina ögon.
Hvad har kunnat en sådan värkan åstadkomma, har jag frågat mig och
frågar mig ännu. Det enda svar, som tillfredsställer mig, är: Det mångåriga
lidandet i franska och ryska fängelser; det är fängelset, som har afklädt
honom hans yttre, så att säga värdighet, som män i allmänhet väntar att få se
hos en furste. Den sorgbundna, matta, blå blicken, som understundom
skjuter blixtar, de magra händerna och den askgråa ansiktsfärgen läto mig äfven
förstå de svåra lidanden fursten utstått inom St. Pauls fästningens fuktiga
murar. Lidanden, så stora, att ingen vågar vidröra minnet af dessa tunga
pröfningsår, hvarmed han fått gälda sin brinnande kärlek till Rysslands och
hela den civiliserade världens lidande och förtryckta proletariat.
Husets inredning är lika enkel som fursten själf. Furst Kropotkin
har för sin rättvisa saks skull måst afsäga sig alla sina forna rikedommar
och all sin forna glans. Han lefver nu med sin älskvärda maka och, sitt enda,
afgudade barn, lilla Sascha — som i förbigående sagt, lite hvar kunde vara färdig
att afguda, så ljuft är det lilla väsendet, — en literär proletärs lif; lika
glädjetomt och sträfsamt som den vanliga arbetare-proletärens.
Ehuru fru Kropotkin äfvenledes är af förnäm härkomst, kan äfven hon
konsten att inrätta sitt lif såsom omständigheterna vilja ha det i detta
orättfärdiga samhälle. Båda idealisera de tillvaron och lefva lyckliga med
hvarandra. Har man läst skildringar om dessa sköna, ryska kvinnor ur de
förnämare klasserna, som helt uppgå i socialismen, så fattar man strax, när man
ser fru Kropotkin, att hon hör till dessa underbart mystiska, själfuppoffrande
ryska kvinnor.
Medan vi ha tagit husets medlemmar och inredning i tyst skärskådande,
har så småningom det stora sällskapsrummet befolkats af fler och fler
främlingar.
Man börjar höra ett allt mer stigande sorl af röster, rika på
nyanseringar och skiftningar, som återspegla de olika nationernas skaplynne;
fransmannens, italienarens och spanjorens eld blandar sig med engelsmannens och
tyskens lugna sans. Ord kastas ut, som ena stunden låta hotande, den andra
stunden gillande. Röster, gester och minspel vexla med intensiteten af
missförhållandena, som äro satta under debatt. Det faller afsigsjälft, att samtalet
rör sig omkring det nuvarande bankruttförklarade samhället: man lyssnar till
hvarandras erfarenheter, talar om dagens händelser i litteratur och politik, och
bröstet vidgås af de djärfva synpunkterna, den, fria anda, som ligger öfver
hela sällskapet, en samling af intelligenta, världserfarna och högsinta människor.
Uppkastas en fråga, som alla eller flertalet vilja deltaga uti, talar man på
ett gemensamt språk och väljer det af kulturspråken, franska, tyska eller
engelska, som är det begripligaste. Talar man sins emellan väljer man det,
som för ögonblicket passar sig bäst. Vår utmärkte värd kastar sig med en
utomordentlig lust in i samtalet; man märker tydligen, att det roar honom
att få utbyta tankar, sak samma om det är med liktänkande eller icke,
meningsbytet är för honom hufvudsaken och en hvila efter det ensidiga
tankearbetet under veckans lopp. Man förvånar sig öfver att se den lätthet,
hvarmed, han följer de olika samtalande grupperna; i ena ögonblicket talar han
tyska, för att i nästa deltaga på franska eller engelska; några enstaka ord,
och han uppfattar strax i hvilken riktning samtalet går; han är här, såsom i
så många andra fall, den sanne världsmannen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
