- Project Runeberg -  Under röd flagg / 1891 /
Följetong 11

(1891) [MARC] Author: Hinke Bergegren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 7 ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Följetong till "Under röd flagg"

Arbetslös. Forts. från föreg. nummer.

–– ––

De följde honom hem. Och lofvade att
sörja för honom och icke lämna honom i
nöd.

Marie läste med fasa i den gamles
ansikte den tröstlösa underättelsen, att han
icke fått något arbete; nu hvilade hennes
vänners ve och väl endast och helt på hennes
svaga skuldror. Dock smärtade det
henne icke att det arbete, hon nu måste
ta på sig, ökades, men hon fruktade att
hennes krafter icke voro tillräckliga för de
svåra uppgifter, som genom förhållandena
pålades henne...

— Åter har en tid förgått. Utan Maries
beständiga uppmuntran hade gamle Kunert
blifvit än mer tungsint, olyckorna, som träffat
honom, hade beröfvat honom den sista resten
af hans lefnadskraft; han hade blifvit
kroppsligt och andligt bruten.

I dessa sorgsna dagar var han dock icke
utan vänner, som hjälpte och sörjde för
att den tunga börda på Maries skuldror
åtminstone minskades. På fritimmarne
samlades städse en liten krets af f. d.
arbetskamrater hos honom. Man språkade i
allehanda tidens frågor, och drog in Kunert i
diskussionerna. På så sätt hölls hans
själslif vaket och det fans stunder då han
alldeles glömde sin egen belägenhet. Maries
förhoppning tycktes gå i fullbordan, att den
gamle skulle kunna hålla sig uppe till Frans’
hemkomst. Men — äfven denna förhoppning
skulle gå om intet!

Några vänner hade öfvertalat Kunert,
att gå på en teaterföreställning. Då det
gafs Ibsens »Samhällets pelare.»

Det är i afton utsålt till sista platsen.
Uppförandet af detta skådespel är något
uppseendeväckande i denna industristad,
där den sociala rörelsens vågor gå högt och
klassmotsatserna ha skarpt utväcklat sig.
Stycket har i förväg blifvit utpuffat; rik och
fattig, »hög» och »låg» ha i afton
strömmat till teatern, för att lära känna det
omtalade stycket. Teaterns öfre rader äro tätt
besatta af arbetare; men äfven de bättre
platserna ha funnit sin publik och med
spänd uppmärksamhet följer man pjäsens
gång. Spänningen är i synnerhet stor pä
de öfre raderna; också är det principfrågor,
problem af stor, social betydelse som
behandlas i stycket. I mellanakterna
härskar en liflig rörelse bland arbetarpubliken;
man kritiserar och diskuterar. Kunert
ensam sitter tyst och oförlig under hela tidén.

Så många minnen stiga upp för hans
syn. Han ser Frans, hur han med af
vrede blixtrande ögon står framför
bokhållaren, hur han vid förolämpningen höjer sin
hand och — drifver till.

Han försjunker helt och hållet i sina egna
tankar, kan icke följa med hvad som spelas
uppfattar endast ett och annat ord. Ljusen
framför och omkring honom svänga och
dansa. — Plötsligt väckes han ur sina
förvirrade tankar. Han reser sig upp och
svarar på några oförskämdheter, konsuln där
nere på scenen utslungat. Kunerts närmaste
grannar dra honom ned på hans plats. »Det
är ju komedi, Kunert», yttrade en af dem.
Den gamle gaf då till ett skratt, så gällt,
att det skallade genom hela teatern. Han
hade stigit upp igen och stod, vänd mot
scenen, och gestikulerade med armarna.
Man försökte lugna honom, bad honom
tänka på sina barn, han gjorde sig olycklig.
Allt förgäfves. Kunert förstod ingenting
häraf. Den gränslösa olyckan hade gjort
honom vansinnig. Minnet af Frans, som
så lifligt kallats fram af pjäsen hade helt
och hållet omtöcknat hans förstånd.

*

Marie kände som skulle hon mista
förståndet, då hon samma afton hörde om
den nya olyckshändelsen. Hur hade hon
icke i tamburen gladt sig åt det ögonblick,
då far och son åter skulle träffas, och ett
nytt lif skulle gå upp för dem alla. Aldrig
hade hon förlorat det hoppet, att med
Frans’ återkomst skulle lifvet gestalta sig
lyckligare och gladare för dem. Och nu
var allt hopp som bortblåst! Nu måste
Frans, uppfyld af outsägligt hat, själf bli
en pessimist, en kämpe, en hämnare och
på den stigen växa inga rosor. Men hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:33:56 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urf/1891/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free