Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 7 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon därför gifvit Frans sin hand, för att
få föra ett sorglöst, lyckligt lif? Nej, i nöd
och lust ville hon vara hans hustru och
kamrat. —
Dagen före Frans’ frigifning närmade sig
med stora steg. Hans kamrater och vänner
rustade sig för att taga emot honom på
ett fästligt sätt. Man hade prydt Kunerts
stuga och träffat alla förberedelser för att
bereda den tappra, hederliga kamraten en
glad stund. Men värkligt glad till sinnes
var ingen. Skulle Frans kunna ha öga
därför, för kamraternas
välkomsthälsningar, då de hade att meddela honom
något så outsägligt smärtsamt. Och tiga
därmed kunde man icke. Fast ingen hade
mod att omtala för Frans den gräsliga
olyckan. Och stunden nalkades, då
fängelsedörrarna skulle öppnas för Frans och han
få träda ut och af fullaste bröst få andas
frihetens luft. O, hur hade icke Marie gladt
sig åt denna stund! Hon hade slutit sig
till arbetarnes tåg; äfven Frans’ bröder
voro där. Men hon förskräcktes vid tanken
på Frans’ fråga efter fadren.
Underrättelsen om fadrens vansinne skulle säkert ta
honom förskräckligt. Men äfven detta sista
slag måste öfvervinnas, och hon ville göra
hvad hon förmådde att mildra hans smärta.
Utanför fängelset hade arbetarne samlats,
med musik i spetsen, för att föra Frans
i triumf in och genom staden till hans hem.
Alla väntade otåligt. Befrielsens timma
slog. Men i stället för Frans uppenbarade
sig en tjänsteman från fängelset omgifven
af en hel skara poliser. Först gaf han
tillkänna sitt misshag med samlingen. Då
arbetarne larmande fordrade Kunerts
frigifvelse, meddelades det dem, att Frans
Kunert efter straffets uttjänande såsom
utländing utvisats ur landet. Men än
vidare, af ett nyss anländt telegram hade
man erfarit att Frans hoppat af bantåget
och därvid slagit ihjäl sig.
Den dödstystnad, som härpå följde,
afbröts af ett hjärtskärande skri. Marie
hade tömt lyckans bägare till sista droppen.
Döden hade medlidsamt bevarat henne från
att utstå vidare lidanden.
Ett obeskrifligt tumult uppstod blane
arbetarne. Blott med största möda kund,
förärne hålla dem tillbaka. De, förarne
besvuro sina kamrater att inte öfverila sig
utan ständigt hålla den stora saken för
ögat. Under djup tystnad buro arbetarne
den döda Marie till hennes med kransar
och blommor rikt smyckade hem.
Hennes begrafning blef en storartad
sorgefest, vid hvilken i glödande ord äfven
erinrades om den gamle Kunert och om
hans son, som icke fick begrafvas vid sin
hustrus sida utan jordats där, han funnit
sin död.
Men för hvarje år vallfärda arbetarne i
stora skaror till den ensligt liggande grafven
för att smycka den med blommor och
glädja sig åt kommande tider.
Slut.
–– ––
Friheten
är intet tema för gatsånger och festtal;
hon är en kysk gudinna, som icke begär
någon rökelse; hon är sträng och
arbetsam, kräfver mycken dygd och föga larm;
hon behöfver, för att bestå ett enkelt lif,
en allvarsam själ och en djup intelligens.
Friheten fordrar ett folk, som har mod
att skaka af sig fördomens och öfvertrons
ledband, som har mod att tänka samt
att införlifva med sitt lif hvad tidens
vetenskap fört till mognad, må det också
kräfva offer, hvilka och hur många som
hälst. Det är friheten!
Heinrich Lange.
–– ––
»Det mål, som bör eftersträfvas, är att
tillförsäkra människorna den möjligast
fullkomliga lycksalighet genom en fullständig
utväckling af alla deras förmögenheter.»
–– ––
»Kvinnan bör vara mannens kamrat,
icke en slafvinna, eller ett medel till
njutning.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
