Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 8 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och han måste ligga i, den stackars väfvarn! Lönen är nu så liten, att
den knappt räcker till potatis och sill, och brödet är nu också mycket
dyrare sedan tullarne åter höjts. Dessutom är hans hustru sjuk och ligger till sängs.
Dock, han tappar inte modet, Han är sedan barndomen van vid
nöden ; redan hos hans farföräldrar var den hemmastad, och hans far och mor
visste häller inte om något bättre. — —
Hösten led mot slutet. Det blef smått om arbete. Där nere i den
stora staden hade man kostat på maskinerna dyrbara förbättringar, som dock
lönade sig, ty de gjorde att maskinerna gingo mycket fortare, alltså
producerade betydligt mera.
Gärna hade Buchholtz’ arbetsgifvare kostat på förbättringar, men han
kunde icke skaffa erforderligt kapital därtill; och då de stora väfverierna kunde
med de förbättrade maskinerna arbeta vida billigare än han, uteblef för
honom den ena efter den andra påräknade beställningen.
Då Buchholz denna lördagsafton kom till fabriken, mottogs han
ovänligare än någonsin, och då han vände hem förde han blott hälften så mycket
garn med sig som äljes.
Han behöfde inte längre stiga, opp kl. 4 om morgnarna eller arbeta till
långt in på natten. Nu kunde han godt ta sig en hel fridag och vandra
omkring i skögen; men han gjorde det inte. Det var inte det dåliga vädret
som höll honom tillbaka, nej, nu hade han ingen lust därtill.
Med det sorgtunga hufvudet lutat i handen satt han vid vid fönstret och
blickade slött ut öfver det dystra landskapet, ut i det ängsliga snö- och
regnvädret.
I somras hade han lagt af några slantar, som nu för länge sedan
strukit med. Hos handlanden nere i byn hade han redan börjat ta på krita;
nu ville han ha betalt.
Och så hustrun som aldrig kunde bli frisk! Numera kom läkarn ytterst
sällan då han visste han inte fick nån’ting. Då han var där sista gången,
hade han gifvit mannen det goda rådet att skaffa den sjuka kraftigare föda
– ett litet glas vin, ett par bitar stek o. s. v., det skulle göra henne godt
och skaffa henne krafter. Men Buchholz hade hånadt doktorn midt i ansiktet,
så att denne gick, slog ilsket igen dörr’n efter sig och mumlade något om
»otacksamt fattigpack.»
En lördagsafton kom mannen hem, trött och bruten — fabriken hade
stoppat.
Hvad var nu att göra? Det var en hård nöt att knäcka. Att få ett
annat arbete var inte så lätt. Inte häller hade bönderna nu på vintern
något arbete åt honom. Han hörde sig dock för, både här och hvar, bl. a.
vid en kvarn.
Då mjölnarn såg den stackars väfvarn och hörde hans ängsliga fråga,
då gaf han till ett flatskratt.
»Ja, nog behöfver jag en arbetare, men en som kan ta i, inte en så’n
där stackare som du.» Då Buchholz hörde att det fans plats, vart han mera
enträgen, och han ville just bedjande fatta mjölnarens händer, då denne, som
missförstod, gaf honom en stöt för bröstet, så han i en fart ramlade ut
genom dörren.
Då Buchholz kom på benen igen, gav han sig i väg, följd af
bandhundens ilskna tjut. Men hemma berättade han ingenting därom, för att inte
oroa den sjuka . . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
