Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 8 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med allt detta för ögonen är det intet under om inträssemotsatsen
mällan kapitalister och arbetare kanske på intet annat arbetsfält är så skarp
som i bergshandteringen, specielt i kolgrufvedriften. Här finnes på
kolbaronernas sida särskilda grunder att sträfva utöfver gränsen för den
genomsnittliga afkastningen, här hafva grufarbetarna särskilda och högst viktiga
grunder att tränga sina herrar tillbaka öfver denna gräns för att skydda lif och
lem. Konflikterna mällan båda sidor må antaga andra former än hittills, i
intet fall skola de försvinna eller ens förmildras; de måste naturnödvändigt
skärpas, emedan utväckling af förhållandena skärper motsatserna.
Grufarbetarna börja att förena sig i själfständiga föreningar och fatta den
internationella tanken. Deras erfarenhet växer liksom deras medel att göra
arbetsgifvarne motstånd. Hvem vet huru länge det ännu dröjer, innan vi få upplefva
en väl organiserad kolgrufarbetaresträjk med flera månaders varaktighet? Hvad
sedan? En regelbunden kolproduktion är för beståendet af det nuvarande
produktionssystemet allt nödvändigare, det blir allt känsligare för hvarje störande
invärkan af större betydenhet på detta område; det blir därigenom i allt större
fara för sitt bestånd. Men dessa förhållanden, som göra en ostört fortgående
kolproduktion till en lifsfråga för vårt samhälle, komma orsakerna till sådana
störande invärkningar att alltmera växa. Det nuvarande samhällets läge är
ännu sämre än Damokles’, ty håret, vid hvilket svärdet hänger öfver dess
hufvud, blir allt tunnare.
Hur han vart förbrytare.
Berättelse af Ernst Klaar.
I.
Det är en eländig håla väfvare Buchholz bebor. Ligger oppe vid
bergsträckan åt böhmiska gränsen till. Sommaren är det hett och knastrande torrt
på den kala sluttningen, sedan bönderna efter några felslagna skördar läto
hugga ned sina skogar; och om vintern stryker blåsten fram där så själen
måste frysa i kroppen på en.
Emällertid gör redan byn i sin helhet ett dystert, ömkligt intryck, så
är detta ännu mera fallet med väfvarens koja.
Bönderna där ega ingenting, men Buchholz har ännu mindre än de;
hos honom räcker det inte ens till det allra nödvändigaste.
Den lutande, fallfärdiga kojan står ett litet stycke från landsvägen. En
gles häck omger den lilla trädgården, där en ofärdig gosse leker med en kanin.
Genom det halft öppet stående fönstret höres väfstolens dånande slag;
och man ser Buchholz’ magra, tärda gestalt. Redan sedan fyra på morgonen
har han varit i sitt mödosamma arbete.
Senhöstens leende solsken och friska fläktar tränga in i den låga, kvafva
kammaren. Och i den flitiga mannens hjärta vaknar en längtande önskan, att
en enda gång få ströfva omkring därute — ute i skogen, där fåglarna sjunga
och det susar så hemlighetsfullt i träden.
Men han visar strax ifrån sig denna önskan. Kan han inte vara nöjd
och glad, att han nu har tillräckligt med arbete, om det också kräfver hela
dagen, från arla morgonen till långt in på natten. För resten kommer han
ju en gång i hvarje vecka, då han drar väfnaderna till fabrikanten, ut i friska
luften, och det är ju mer än nog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
